Vardagstrubbel.

Nu är det på riktigt. Vi bor här. Det är så skönt att äntligen ha "fast mark" under fötterna. Inget mer leva i väskor på obestämd tid. Men det är inte bara dom där underbara känslorna. Än iaf. Jag tycker att det är jobbigt att få in nya rutiner och det tar lång tid för min hjärna att ställa om. På jobbet ställer jag om förvånansvärt snabbt och anpassar mig och upplever inte att det är något problem. Men i min egen vardag, vår vardag, har jag stora problem med det. Det kanske är för att friheten är så stor. Hör har du din vardag, gör vad du vill med den. På jobbet är det mer "här har du dina ramar, passa in i dom". Ganska skönt och enkelt. Jag kommer att få in bra vardagsrutiner här också, vi har bara bott i sex nätter men det var senast i början av juni som jag hade normala rutiner så jag kan behöva extra lång tid känner jag.

Jag måste bli vän med kalendern igen och inser att planera är ett måste för att få ihop allt. Jag vill laga mat, träna och få saker gjorda gär hemma och då är struktur nödvändigt. Skriva listor är bra grejer och det har jag inte gjort på länge.

Jag håller tummarna för en host- och plåsterfri natt, sover så mycket bättre då. Och lillplåstret också såklart. Han verkar gilla sin nya säng iaf för inatt när han vaknade och hostade som mest erbjöd jag en plats bredvid mig men han tackade nej. Jag tjatade lite till, för att slippa springa som en stolle mellan rummen, och till slut gick han med på det.

Godnatt!

Jag ger mig inte.

Jag tror att det här blir tredje gången gillt. Femminutersmetoden på natten. Vi vill sova och inte värma mer välling. Och Elvin skulle må bra av att sova han också. Funkar det inte den här gången ger jag upp och väntar på dagen som ALLA säger kommer nån gång. Dagen då ens barn börjar sova hela nätter.

Jag förstår att det dröjer innan små barn sover bra, det gör jag och jag har funnit mig i det ganska länge. Jag skulle kunna fortsätta att finna mig i det. Men. Jag är en person som inte kan låta bli att testa saker. Jag kan finna mig i saker som jag vet att jag inte kan påverka men om det finns en chans att förändra och förbättra, så vill jag pröva.

Jag ska tillägga att de flesta tips man kan hitta på nätet handlar om att införa en bra kvällsrutin. Vi har haft en helt fungerande kvällrutin sen Elvin var väldigt liten. Han somnar oftast som en stock vid 19. Såklart inte alltid, precis som att jag inte somnar 22 varje kväll trots samma kvällsrutin. Så tipsen på näten för att sova hela natten har inte hjälpt.

Inatt vaknade Elvin första gången vid 23:30. Jag gick in var femte minut i 40 minuter. Helt okej. Han var arg, inte ledsen. Sen vaknade han igen vid 3 och då tog det ca 20 min. Jag var dock väldigt trött och somnade på köksoffan så jag kan inte säga exakt. När han vaknade igen 5:50 ville jag inte ge honom välling trots att han nog hade somnat om. Jag tänkte att han inte skulle förstå att det var morgon och okej att dricka välling, för det är det. Han kan få morgonvälling igen när han förstår att han inte ska vakna på natten. Så det blev en medvetet valt tidig morgon.

Nu laddar jag för natten med att ligga i soffan och förhoppningsvis somna tidigt så att jag får några goda timmars sömn.

Håll tummarna för att tredje gången gillt fungerar. För det blir inte en fjärde.

En sämre upplaga av mig själv.

10-15 nätter av hel, ostörd nattsömn på typ 1,5 år kan tydligen sätta sina spår. Visst känner jag mig trött ibland och för tillfället ganska ofta men idag fick jag en helt ny syn på det här med sömnstörningar. Jag har länge känt mig glömsk och lite vimsig och säger ofta helt fel saker. Något som, om jag tänker tillbaka typ 1,5 år, inte var lika vanligt. Jag har gillat läget och tänkt att det är så att ha barn (och det är nog en anledning även det) och inte grävt djupare. Dock har det funnits med i bakhuvudet att det säkerligen kan påverka på det ena eller andra viset att sova illa under en längre tid.

Elvin vaknar minst en gång varje natt. De senaste veckorna har det varit mellan 01-03. Jag går och lägger mig mellan 23-24 och har lagom hunnit komma in i min djupsömn då. Om vi har otur så vaknar han ytterligare en gång runt 05 (07 om vi har tur). Så även om Elvin somnar vid 19 och sover till ca 07 så får inte jag mer än max fyra timmars sömn i följd och det är ju för lite.

Idag fick ett mail från Babycenter, som jag får med jämna mellanrum, som handlade just om sömnstörningar när man har småbarn.

Så här stod det:

You know you are sleep deprived if you’re:

• extremely tired- ofta
• grumpy and snappy- check
• clumsy- check
• disorientated- oftare än vanligt (vad nu vanligt är, det kommer jag knappt ihåg...)
• emotional- det händer
• stressed- det händer också
• having problems communicating- eh, ja! ofta känner jag att jag inte gör mig förstådd
• finding it hard to concentrate- japp, jag är mästare på att hitta på nya saker att göra, både på jobbet och hemma, innan jag är klar med det jag håller på med
• less or more hungry than usual- det vet jag faktiskt inte

Jag skulle behöva få några veckors bra sömn för att se om det blir någon skillnad. Men oavsett så förstår jag att upphackad sömn under så lång tid påverkar en hel del. Samtidigt så har jag fram till idag tänkt att just jag nog inte är så påverkad av det ändå. Men varför skulle jag inte vara det? Jag sover ju uppenbarligen dåligt.

Jag vet att jag kände mig helt konstig och annorlunda när Elvin var ca tre månader och förstod inte varför. Jag orkade inte sånt som jag tidigare hade gjort och jag var känslig och hade sån oreda hemma att jag vantrivdes jättemycket. Toffe var lika oförstående som jag. Sen slog det mig. Vi hade fått ett barn tre månader tidigare och inget var sig likt. Att städa var just då ingen prio alls. Jag hade fullt upp med att få honom att sova, vara tyst och nöjd och sköta skolan. Och just det, då vaknade jag tre-fem gånger varje natt. Jag ser samma mönster nu. Oförstående. Men ibland måste man inse att saker faktiskt förändrar, tyvärr till det sämre i mitt fall. Hehe. Förhoppningsvis finns det lite gladare och piggare mamman kvar där inne nånstans.

Är det nån där ute som upplevt samma som hittat tillbaka till sig själv (eller är det kört)? 

Ett jäkla rörigt år är nu slut.

Julen är över och snart är det nya året här. Jag ser verkligen fram emot ett helt nytt år. Inte för att det som gick var dåligt på nåt sätt, möjligtvis lite rörigt.

I januari började jag min sista termin på sjukgymnastutbildningen och det var med blandande känslor. Jag skulle gå i en helt ny klass utan någon jag kände, jag ammade fortfarande och var inte alls sugen på att plugga. Men våren hankade sig fram. Toffe var pappaledig när jag var i skolan. I april hade jag slutat amma och kunde njuta lite mer av dagarna hemifrån. I april hade jag även två veckors praktik i Linköping så då bodde vi hela familjen i Kisa delar av de veckorna. Lite röriga veckor ja. Elvin fick sina första tänder och var riktigt dålig på alla vis och det var skönt att vara i skolan samtidigt som att det var jobbigt att inte kunna ta hand om honom. Två extremt låånga veckor. Maj kom och jag såg slutet. Det var kämpigt som tusan att bli klar med allt men den 8 juni var det examensdag och jag har nog aldrig i hela mitt liv känt en sån stor lättnad.

I juni och juli var jag för första gången sedan Elvin föddes helt mammaledig. Och för att röra till det lite sen i augusti så jobbade jag i fem veckor. Elvin han hade många barnvakter under de veckorna eftersom att Toffe bara kunde vara hemma i tre av dom.Samma visa där. Skönt att jobba men såå skönt att sedan ha hela september, oktober och halva november helt ledigt innan det var dags för jobb igen. Och där är vi nu. Vi har haft en toppenjul efter drygt tre veckors jobb och dagis. Imorgon är det nyårsafton 2013. Om mitt år gick från att vara rörigt till att så sakteliga ordna upp sig riktigt bra så skulle jag säga detsamma för Elvin.

Han var ganska länge ett lite gnälligt barn. Han var inte helt nöjd förrän han lärde sig krypa och sedan gå skulle jag säga. Jag överdriver givetvis en del men det känns fortfarande så. Bland dom bästa dagarna hade vi i underbara september när han hade lärt sig gå hyfsat bra, vädret var fantastiskt och ALV var öppet. Halva oktober var bra sedan var vädret riktigt trist den sista månaden hemma. Vi var väldigt rastlösa både Elvin och jag veckorna innan inskolningen drog igång. Det var nog meningen tror jag. Jag var jättesugen på att börja jobba och kände ingen ångest för att ha Elvin på dagis.

Vi har verkligen fått en mjukstart på både jobb och dagis. December är en ganska sjysst månad på det viset. Dock är det en dyr månad istället och man ska fara runt som en skållad råtta på alla möjliga ställen. Sen att vi firar årsdag den 27 december samt att Toffe faktiskt idag fyller 30(!) gör inte månaden lugnare. Vi har haft kalas idag och imorgon är dagen fullspäckad. Jag gillar när det är fullt upp men att planera är inte min starka sida har jag märkt. Iaf inte flera saker samtidigt, då blir det kortslutning och då kan jag inte tänka eller komma ihåg något alls.

Jag ska försöka att planera bättre 2014. Det är mitt nyårslöfte.

Jag ser fram emot ett helt år av Elvin och hans utveckling. Det är så fränt att inte veta vad som kommer att hända men veta att det kommer att hända massor. Han ger mig så mycket glädje varje dag, den där lilla skrutten. Ett bildsvep på den finaste jag har får bli i ett eget inlägg för det här är redan så långt.

Gott nytt år på er ♥

Tre minuter med Elvin Lätt.

Ja, gitarren är rolig. Jag spelar och pillar på den en stund.

Eller nej, jag letar efter något annat i hyllan.

Just det, den här boken är ju väldigt rolig.

Vad händer på tv:n nu? Jag får ju inte missa nåt! 

Och tillbaka till hyllan för där finns det ju ännu fler grejer.

Tex den här fina väskan som är rolig att bära runt på i ca... 10 sekunder.

Dom här bilderna visar så mycket av Elvin just nu. Han är inte stilla många sekunder åt gången. En rastlös liten kille som inte gärna leker med sina leksaer mer än nån sekund hit och dit. Det är fart och fläkt hela tiden och jag känner mig som en riktig tjatmorsa som springer efter (när jag orkar) och säger nej och ajabaja och fy Elvin och bla bla bla. Jag hänger inte med i hans tempo. Och jag är för tillfället väldigt trött på att få hjärtat i halsgropen hela tiden då det klättras på allt. Och eftersom att han har så bråttom och är helt orädd händer det olyckor hela tiden. Jag förstår att det blir bättre och jag märker ju att han klarar av sina våghalsiga uppdrag bättre och bättre för varje dag. Men ändå. Samtidigt är det fantastiskt att se honom växa och bli en egen person med en egen vilja (oh ja) och jag gillar att han tar för sig för det gör han verkligen. Jag ser på honom att han tänker "det här klarar jag, jag är ju Elvin och jag kan allt". Haha.

Här förbereds det (för mycket?).

Jag har gått all in på det här med att förbereda dagisstarten om några veckor. Om det är för mycket återstår att se. Jag har beställt namnlappar och märkpenna och håller som bäst på att fixa MAM-nappar med Elvins namn på. Jag tänker att det måste vara svårt att hålla reda på allas saker och jag vill heller inte bli av med grejer. Och om jag hade vetat att man kunde göra egna MAM-nappar tidigare så hade jag gjort det.

Hur smidigt liksom?

Snart blir han förpassad från matbordet.

Alltså, bordskicket, när kommer det? Jag bryter snart ihop på all utspottad och kastad mat. Det värsta är när han gapar, börjar tugga på maten för att sedan långsamt spotta ut den ur munnen och allra sist ta lite mat i händerna och pressa genom fingrarna. Snart får han äta på balkongen.

Jag har under en tid kört med taktiken att jag låtsas som om ingenting när han håller på. Jag tänker att om jag uppmärksammar det kanske blir en rolig grej. Men då vet jag ju inte heller om han lär sig att göra rätt. Hur sträng eller snäll ska man vara? Den där dagisplatsen (som än så länge inte finns då det är fullt på alla dagis) lockar mer och mer. Men det är verkligen med blandade känslor. Han kommer att vara knappt 15 månader när han börjar. Om vi får som vi vill.

Kom nu med lite sjyssta bordsskickstips är ni gulliga, för mitt vanligtvis låånga tålamod är snart slut. Redan imorrn om det blir en likadan dag som idag.

Det lider mot sitt slut.

Vi försöker krama ur det sista av Astrid Lindgrens Värld innan det stänger för säsongen. Elvin och hans bästis Levi är i en perfekt lekålder nu. Vi sitter ju inte stilla på föreställningarna eller så. Det är inte att tänka på. Vi försöker hitta dom bästa lekställena för två ettåringar. Den ena (Elvin) stappligare än den andra.
Elvin älskar dom små husen. Öppna och stänga dörrarna och banka på fönstren är en favoritsyssla. Det har hoppats i hö, klättrats överallt, åkt rutschbana och ätits våfflor och pannkakor.

Jag längtar redan efter höstlovet och den mysiga marknaden. Annars är det alltså maj nästa år som gäller. Det ska bli spännande att se tillbaka på det här inlägget om ett år. Jag hoppas att jag har fått se iaf en föreställning stillasittande. Jag ska spela Pippi och Emil för fullt här hemma så att han inte vet annat sen.

Vissa dagar är fortfarande mindre bra här hemma och Gnällvin tittar fram titt som tätt men gud vad underbart det är samtidigt. Om han är gnällig drar han i mina kläder och då är det bara att sätta sig ner med honom och vips så var gnällandet över. Jag börjar att förstå hans språk. Och han har humor, det ser jag och glimten i ögat går inte att ta miste på. Han älskar att vara ute och leka, utan att stoppa allt i munnen, bara det är ju fantastiskt.

Just nu känns det som att jag vill vara hemmamamma för alltid. Men det kan låta annorlunda redan imorrn. Och det är ju också härligt på sitt vis.

Uppdatering 26/9: Nej, det var precis lika härligt att vara hemma idag! Idag har mys-Elvin fått en liten myshörna i sitt rum och han älskar den. Synd att hans rum är så himla litet. Jag drömmer vidare om ett stort hus...

Fem minuter kan vara extremt långa.

Jag fick ett infall igår kväll när jag skulle lägga Elvin eftersom att han inte ville sova. Jag började med 5-minutersmetoden. Bara sådär. Jag borde kanske ha läst på lite innan men det gjorde jag under tiden istället och det var inte så krångligt. Hur det gick? Inte så bra med tanke på att han var hysteriskt ledsen i typ 45 minuter. Men det är tydligen helt normalt. Efter det var han så utmattad att han bara låg och småpratade lite tyst och stillsamt innan han efter 50 minuter somnade för natten. Då var klockan strax innan 20. Sen sov han till ca 7:30 imorse och hela nätter är vi verkligen inte bortskämda med.

Det var inte alls kul att han var så ledsen men jag hade ändå bestämt mig. Nu är det så här det får bli. Jag laddade mentalt hela dagen idag för kvällens batalj. Och den gick betydligt.bättre. Han sov efter ca 30 minuter och var inte alls lika ledsen. Stundtals var han det men det var som att han insåg att det inte var idé att hålla på längre. En hel natt är bara bonus det är minskad läggtid och att han ska lära sig att somna själv vi vill åt. Det har tagit runt en timme, ofta mer de senaste veckorna. Ännu värre om vi är iväg nånstans, vilket inte är så konstigt.

Jag har läst en hel del om den här metoden nu och det sägs både bu och bä. Jag tror inte alls att det skadar barnet som vissa påstår. Jag tänker att det tvärtom är ett tryggt barn som kan somna själv. Vi visar minst var femte minut att vi inte lämnat honom och har dörren på glänt. Men ja han får gråta en hel del och det kanske inte är bra. Dock har jag märkt en skillnad på hans gråt. Den här gråten som varit de senaste två kvällarna är inte otrygghetsgråt utan arggråt. Han är jättearg och kastar napp och snutte i protest. Det kommer gå över.
Jag tror iaf inte han kommer komma ihåg det här och bli otrygg på nåt sätt. Vi får ge honom trygghet när han är vaken och innan han ska sova istället genom att ha bra rutiner. Då vet han vad som gäller.

Nu ska jag försöka sälja en bil. Lycka till till mig...

Varför ska man vara så korrekt hela tiden?

Ibland när mamma inte orkar vara så petig får jag äta själv. Spännande är det!

Jag känner och klämmer och kastar.

e

Och rätt vad det är så slänger jag ner maten på golvet. Och det värsta som kan hända är att jag måste duscha och mamma får torka golvet.

Jag är ju inne i en lev-i-nuet-period för tillfället. Jag tänker extra mycket på det i vissa situationer. Som tex när Elvin ska sova. Ikväll somnade han själv efter vällingen (som han dricker helt själv, vi går ut) men vaknade nån halvtimme senare och var ledsen. Det var likadant igår. Jag stoppade in nappen men det hjälpte inte. Så då gjorde jag något som jag nästan aldrig gör, för att man inte ska göra så. Jag tog upp honom. Förstår ni? Jag tog upp honom! Och det kändes som att jag fuskade på nåt sätt.

Jag önskar varje dag att Elvin ska somna klockan sju och sova hela natten utan att jag behöver gå in till honom. Och det är här nuet kommer in. Jag tog alltså upp honom i min famn och satte mig i fåtöljen bredvid hans säng. Han somnade direkt. Då tänkte jag till lite medan jag satt där och andades in hans underbara doft. Om han skulle somna själv och ligga där inne hela natten skulle inte jag få ha den där mysiga stunden och rätt vad det är så är han sju år och vill inte alls somna i min famn.

Det är jag och Elvins pappa som har bestämt att vi ska göra på ett visst sätt i vår uppfostran och vi är båda två väldigt konsekventa. Men jag känner att jag börjar mjukna. Jag vill ju njuta av den här tiden, komma ihåg fina, mysiga stunder. Inte hur vi som föräldrar kämpade för att få allt på vårt sätt, sa nej hela tiden och tyckte att det var tröttsamt att uppfostra.

Jag inser att det inte är hela världen om allt inte fungerar felfritt hela tiden. Och det är okej att slarva med vissa saker. Dock inte tandborstningen (som vi började med alldeles för sent). Och jag vill helst att han sitter i sin stol när han äter. Och att han sover i sin egen säng. Resten kanske kan bli lite uppochner ibland, utan att det får konsekvenser.

Lilla stora killen.

Min lilla modiga nyfikna plutt känns väldigt stor ibland. Men det är han ju inte. Jag glömmer ofta, mitt i hans äventyrsstrapatser, att han är en bebis fortfarande. Och det är som att han velat påminna oss om det här hemma sista tiden. Han är nog inne i en fas, en separationsfas. Han vill inte bli lämnad själv ens för några sekunder. Han börjar gråta om han tror att vi ska lämna honom. Han är väldigt klängig och vill gärna bli buren om så bara för några korta sekunder. När han leker på golvet är det bäst om jag sitter ner och är med så att han flera gånger om kan krypa fram och gosa in sig i mina kläder eller hålla lite om mig. Hjärtat. Jag har förstått nu tror jag. Det är väl bara att visa att man finns där tänker jag och inte försöka göra tvärtom, att träna honom i att vara själv istället. Nej, han vill att jag, eller Toffe, ska finnas i närheten och då får vi vara det.

Det är samma visa på kvällarna. Dom som gått som på räls i flera månader har nu blivit lite tjorvigare. Elvin vill inte somna ifrån oss utan försöker hålla sig vaken i sin säng tills han typ somnar sittande. Vi får helst inte lämna rummet förrän han somnat. Det blir många tårar en sån kväll. Från Elvin alltså. I förrgår vaknade han gråtande runt tio och somnade om i min famn en stund senare. Som att det var precis det han ville. Och den stunden var inte jobbig alls för jag kan räkna på en hand dom gånger han har gjort det sen han föddes.

Han är väldigt känslig mot andra barns skrik också. Men samtidigt är han nyfiken och stannar oftast kvar i den, enligt honom, otäcka situationen.

Jag tycker egentligen inte att det är så jobbigt, tvärtom om så kan jag nästan gilla det lite. Han har klarat sig bra utan oss länge nu så det är skönt att känna sig behövd. Och jag vet att det här bara är en fas, den går över, så jag får väl helt enkelt göra det klassiska, att njuta av den extra närhet jag får från den där lilla minimänniskan.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Första långturen.

Imorgon ska vi åka och hälsa på min kusin och hennes familj i Falkenberg. Och även göra ett stopp i Ullared. Det ser jag verkligen fram emot! Det är vår första lilla familjesemester ihop. Jag oroar mig egentligen bara för en sak. Bilresan. Den kan gå hur som helst. Oavsett borde hemresan gå lite bättre för av alla saker som står på inköpslistan som ska underlätta bilfärden för Elvin borde nån roa.

Jag packar och styr nu ikväll så att vi kan komma iväg skapligt imorrn bitti. Förhoppningsvis får jag en bra nattsömn, men det vet man ju heller aldrig. Med tanke på att det bara är jag som kör så vore det skönt med många sammanhängande timmar. Det som bådar gott är att han somnade som en stock vid sju. Det var ett tag sen. Iaf här hemma.

Vi tror att han har lite separationsångest för tillfället. Under ett par veckors tid har läggningen, både på dagarna och kvällarna, varit katastrof och tagit extremt lång tid. Det är en omställning eftersom att det har varit väldigt enkelt att lägga honom tidigare. Men det varierar. Igår tog det nästan en timme att få honom att somna här hemma på hans förmiddagslur medan han somnade på typ en sekund i vagnen när vi var på kalas på eftermiddagen.

Efter vällingen på kvällarna har han nästan direkt ställt sig upp i sängen och börjat gråta. När vi går därifrån eller lägger ner honom igen blir det bara värre. Det är väl bara att vänta ut antar jag. Ikväll satt jag kvar bredvid sängen tills han somnat och det gick ju bra men jag tvivlar på att det var min närvaro som underlättade. Vi har provat det mesta innan utan resultat. Nu gillar vi mest läget för det ger sig nån gång. Mellan 9-18 månader kunde det hålla på läste jag nånstans. I värsta fall har vi nio kvar. Kanske lika bra att ställa in sig på det. Hehe.

Tre heliga timmar.

Japp, det är precis vad dom är. Heliga. Och dom tre timmarna infaller mellan 19-22. Det är den enda tiden på dagen som jag kan göra precis vad jag vill. Här hemma alltså. Men även sånt som jag inte vill göra. Och det här gäller ju såna kvällar då jag är själv hemma med Elvin och sköter hans läggning. Just ikväll stod följande på listan: måla gungstol, spraya stolsbenen, sy ny påsa till vagnen och laga den gamla, äta kvällsmat i lugn och ro, epilera benen, plocka undan efter Elvin, skriva Elvins månadsuppdatering, ta in och vika tvätt, lägga ut några grejer på Facebook-loppisen. Sen borde jag även diska. Jag konfererade med mig själv eftersom att klockan var halv åtta när jag hade ätit färdigt och kom fram till att jag var tvungen att prioritera bort flera saker. Målar- och sypysslet kan vänta. Punkt. Resten skulle jag försöka hinna med utan att stressa.

Nästan två timmar senare slog jag ner rumpan i soffan och började skriva lite till bloggen. Då hade jag mest bara epilerat benen. Jag kom fram till att det var det allra viktigaste för jag kan inte gå en enda dag till i shorts med orakade ben. Eller det kan jag men inte utan att tänka att det är det enda folk ser och det är ju onödigt att lägga tid på.

På dagarna ska det ju också hinnas med saker. Idag skulle det skickas en kvarglömd tröja till Gotland, ett trasigt objektiv till kameran på reparation, jag skulle byta att par stövlar på Intersport, prova löparskor på samma ställe, handla mat till midsommar och ringa några samtal. Det är inte så att jag är sysslolös. Just idag var det lite för mycket att göra. Samtidigt så har dagen gått snabbt. Imorrn är inget undantag. Det ska stekas köttbullar på drygt tre kilo, vi ska på föräldragrupp och sen på fotboll. Och innan fredag ska jag baka en tårta. Jag tror att jag ska klara av det. Det är inte övermäktigt på nåt sätt, bara extra jobbigt att göra allt själv med en bångstyrig bebis på armen (där han inte alls vill vara men är det för att han inte ska ta sönder nåt eller sig själv) eller i vagnen som han säkerligen är på väg ur och om han sitter fast så skriker han för att han inte vill sitta fast. Puh alltså. Men det går.

Det sötaste jag har.

Jag sitter med en bit mörk choklad i handen, den lite ljusare varianten med pecan och havssalt, men det finns nåt ännu sötare här hemma. Och idag är han helt frisk och lika hyperaktiv som vanligt. Det visade han om inte annat när vi helt överraskat blev bjudna på poolparty. Han blir nog en liten baddare den där grabben. Lite kinkig först för att det var kallt men sen fick han upp värmen rejält.

Nu hoppas jag bara att han fortsätter att sova så där gott som han gör nu hela natten. Han har väckt oss så många gånger de senaste nätterna att jag tappat räkningen. Och den brukar jag vanligtvis ha koll på. Jag vet inte heller om det beror på febern. Han har varit mer orolig en tid och gråter ofta i sömnen. Utvecklingsfas kanske?

Nu ska jag se Let's dance tänkte jag. Trevlig fredagkväll till er!

En helt vanlig dag.

En glad skit som äter mellis!

Idag har vi inte gjort många knop här hemma. Sovit, ätit mellis, lekt, ätit lunch, sovit, ätit mellis (det är det vi gör just nu). Och det är jätteskönt för vi har nästan alltid nåt för oss. Men efter allt det där vanliga och dessutom utan frisk luft måste vi ut. Bums alltså!

Så hej på en stund!

Vems gener?

Alltså se på den här lilla minimannen! Han är tusan aldrig still. Inte ens när han ska sova. Vi hittar honom i nya positioner i princip varje kväll. Han har till och med somnat sittandes. Sen sover han väldigt oroligt, just nu verkar han vara extra känslig för han gråter ofta på nätterna när han vaknar. Och han vaknar extremt tidigt på morgonen.Iaf den här veckan. Men det kan ju vända, det har vi lärt oss vid det här laget.

Toffe har alltid haft problem med att somna, annars är Elvin inte så lik nån av oss.

Det värsta nu är nog att när han vaknar runt fyra somnar han inte om utan välling. Och jag tror egentligen inte att han är hungrig. Han blir arg om man försöker lägga ner honom och stoppa in nappen. Det känns som att han har bestämt sig bara. Sen är han förkyld nu och väldigt täppt på nätterna och det underlättar ju inte. När den är borta ska jag nog ta tag i det där med vällingen igen. Inte kan han vara såå hungrig? Han får numera välling för 8 månader. Med lite olja i. Jag tycker att han borde klara sig för han äter ordentligt på dagarna.

Idag är han hemma med pappa T för jag ska till skolan. För tillfället är det väldigt skönt att komma iväg nån dag varje veckan. Men snart är det slut, två skoldagar kvar efter idag.

Hej hej!

Published with Blogger-droid v2.0.10

Ett litet sömnrekord.

Även idag njöt vi av solen ute på balkongen. Jag hade glömt hur mycket jag gillar vår balkong. Sommaren var ju som ni minns inget vidare och när det väl var varmt så höll jag, höggravid och tjock, på att få värmeslag. Trots att vi renoverade halva balkongen var vi knappt där. Och det var ju inte direkt någon brittsommar heller. När september kom var det höst.

När Elvin vaknade efter en rekordlång vila (på tre timmar!) klockan fyra så kände jag att jag behövde röra på mig. Vi fortsatte att njuta av vädret. Ja, en liten stund iaf. Sen hade nog Elvin tråkigt i vagnen för det var gnäll tre fjärdedelar av promenaden. Haha. Underbart! Flyt också att jag valde en runda som man liksom måste ta sig runt. Inga genvägar. Och att jag glömde nappen hemma. Men hem kom vi. Sista biten blev det Youtube och Babblarna. Tills batteriet dog.

Jag undrar vad det är som är tråkigt med att åka vagn alltså. Att sitta still känns mest troligt. Sitter ni inne på några bra tips för att göra det roligare? Jag har tagit med leksaker, jag fäller upp och ner ryggstödet mest hela tiden och jag ser till att han inte får solen i ögonen. Blablabla...

Jag tror inte att Elvin sovit så här mycket på en dag tidigare (möjligtvis när han var plutteliten men då uppdelat på fem). Och det märktes här hemma ikväll. Vilken energi han har alltså! Det är skitroligt att se på när han försöker ta sig framåt och grabba en leksak. "Eller nej, jag tar den andra. Nej, vänta, jag ska ha alla på en gång. Och bita i dom och skrika högt samtidigt. Sen snurrar jag runt några varv, stannar upp i en sekund och funderar sen kör jag igen." Det fortsatte likadant i sängen efter vällingen men tröttheten lös igenom om man säger så. Han gjorde ett tappert försök att lura mig men när jag gick in till honom andra gången och la honom tillrätta och stoppade in nappen somnade han direkt. Jag känner på mig att vi kommer ha att göra ett par år framöver med den där lilla killen.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Vad vi styr med.

Dagarna går. Och dom går snabbt. Igår var jag i skolan hela dagen och tyckte faktiskt att det var riktigt kul. Av tre anledningar. Det var skönt att bara tänka på sig själv under en hel dag. Jag valde tom att sitta själv och äta lunch och det var fantastiskt. Sen fyndade jag en jättefin matstol till Elvin men den får nog stå på vinden tills han vuxit i den. Och nummer tre, jag hade väldigt trevligt sällskap på tåget både till och från skolan. Lyx!

Som om inte det var nog så var jag på en väldigt trevlig tjejmiddag på kvällen. En dag som bara består av egentid existerar nästan inte längre. Och det är helt okej. Men det var jäkligt skönt!

Idag hade vi lekdejt här hemma med två av mina mammavänner. Det är skitkul för vi fick alla tre små bebispojkar under sommar och tidig höst. 6 juli, 17 augusti och 18 september. Elvin var sist ut. Det är så häftigt att följa deras utvecklingar och framsteg. Och nu kan dom nästan leka med varandra. Eller på varandra var det mest idag. En favoritsyssla verkar vara att hålla i samma leksak och dreggla ner den lite.

När dom hade gått hem åt vi mellis på balkongen och njöt av solen en stund. Det är som att man tar vara på minsta solstråle nu innan man vet om solen är här för att stanna.

Jag hoppas på lika mycket sol imorgon.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Gud vilket gnäll hela tiden!

Haha, så löd den enda kommentaren på mitt förra inlägg. Gud vilket gnäll... Ja, det kanske det är och det är ju tråkigt. Jag som typ aldrig får kommentarer (förutom två, tre undantag- stort tack till er)! Inte ens när jag ber om det. Haha! (Jag köpte hårprodukter ändå efter att ha googlat lite). Har anonym barn? Sover anonym bra på nätterna? Har anonym några förslag på positiva saker?

Jag borde verkligen inte gnälla så mycket som jag gör. Jag veet. Det för inget gott med sig alls egentligen. Och jag är en ganska positiv människa i grunden, som ofta tänker att det löser sig.

Jag är nog ett typexempel på vad sömnbrist kan göra med en. Och det är inte trevligt. Alls. Tjurig, trött, inget tålamod, lätt till tårar. Det värsta är att jag inte kan se ljuset i tunneln längre. Och det brukar inte vara några problem för mig. "Elvin är ju som han är och vad skulle ändra på det?" Jag vet att förändringar kan ske över en natt med dessa små. Men jag tror på det först när jag ser det med eegna ögon. Nu vet ni ju hur läget är. Jag behöver inte kasta det i ansiktet på er gång på gång.

Vi säger som så att läget är oförändrat tills ni hör annat. Jag ska försöka vara lite positiv. Men anonym, kom också ihåg att det här är min blogg där jag skriver vad jag vill. Och jag tycker att det verkar som att alla föräldrar så småningom glömmer hur jobbigt det var när barnen var små. Det kommer ju inte jag göra. Och det vill jag inte heller. Punkt.

Min kompis Jennifer la ut en bild på sin sömncykel  som mest bestod av djupsömn. Skönt för henne tänkte jag och laddade hem en liknande app för att se hur det låg till med min egen sömn. Haha, 62% djupsömn kan ju låta mycket. Om det vore sammanhängande. Topparna är alltså någon form av drömsömn eller vakenhet.  Jag ska testa ett par nätter mest för skojs skull. Och lite kul tycker ag allt att det är. Om inte annat så är det en fin graf. Synd att den är min bara... 

När tålamodet är som bortblåst.

När Elvin var två månader tyckte jag att jag var utvilad och pigg, trots att jag vaknade på nätterna. Ett halvår senare är jag varken utvilad eller pigg. Och vissa dagar är tålamodet och humöret på botten av det djupaste hav. Idag var en sån dag. Och givetvis var Mini Lätt extra gnällig och ännu värre, extremt högljudd. Alltså ni skulle höra hans höga skrik när han är missnöjd. Det går verkligen inte att beskriva med ord hur mycket det skär i öronen. När klockan slog 17:45 pluggade jag till och med in öronpropparna. På riktigt. Jag har haft tinnitus i sju-åtta år och är ganska rädd om min hörsel så där, 17:45, fick jag nog.

Nu kan jag ju skratta lite åt det. Speciellt när jag tittar på den här sjukt söta bilden, som måste vara från hans enda tysta ögonblick under dagen. Sekunden senare slog han huvudet i golvet. För han är ju inte så stadig än. Och samvetet som redan var ordentligt plågat höll på att ta knäcken på mig. Såna dagar gör jag inget annat än väntar hem pappa T. Och han är hemma ca 18:15 så den där sista halvtimmen idag var en av de längsta jag upplevt...

Men. Jag fick mig en timmes egenlyx på Lindex tjejkväll å så räddades den dagen upp. Och inte nog med det så blev jag på ett märkligt vis bjuden på en god muffin strax innan nio. Som bomull i magen. Men den var visst ganska nyttig.

Jag bestämde tidigare idag att jag skulle sova senast nio. Pga av sömnbrist. Ibland får man skylla sig själv ser jag på klockan...

God natt!