Vart är det där lyckliga som alla talar om?

Den frågan har jag ställt mig 27000 gånger sedan den 16 januari. Det var då vår resa började. Två streck på en sticka, en chock som tog några dagar att hämta sig ur. Sedan två veckor av konstant oro för att något hemskt skulle hända. September var månaden som inte fick nämnas vid namn. Jag tänkte ofta att september inte skulle komma. Att jag skulle vara utan mig av sorg och inte få uppleva det fantastiska. Det var två veckor som jag helst bara vill glömma.

Sen då, då måste väl den där lycklig känslan komma? Njae, inte riktigt. I vecka 8 började jag må lite illa. I vecka 9 ännu mer illa och nån dag senare kom första spyan. Den första av många. Jag mådde i princip konstant illa i två månader. Vissa morgnar kunde jag inte äta frukost. Andra var det kvällen som var värst. Spyorna kom lite när som. Jag blev åksjuk och fick allt som oftast springa hem från tåget. Härliga tid! Jag blev ett stort ego som bara ville ligga i soffan och inte lyfta ett finger. Illamåendet tog över hela min kropp. Allt i lägenheten luktade konstigt och jag hulkade bara jag kom innanför dörren. Mina vänner märkte inget och det var nog för att det kändes så skönt att bara få komma hemifrån.

Ja, typ så här har det sett ut tills för ett par veckor sedan. Jag har fortfarande svårt att äta på kvällarna men det är inget mot vad det har varit. Nu är jag i vecka 18 (17+4 för er som räknar så) och kan äntligen börja njuta. Men det tog sin tid. Jag har varit glad nånstans långt där inne under hela tiden men jag liksom tryckte undan känslorna och var helt avtrubbad. Sakta börjar jag vilja planera och titta på barnvagn och måla upp fantasibilder på hur den lilla Bubblan kommer att se ut. Vi ska på andra ultraljudet om knappt två veckor och det har länge varit en hållpunkt. Innan dess blir det inte allt för mycket planerande och framför allt inga inköp.

Den lyckliga känslan har infunnit sig, men det tog ett bra tag. Jag har längtat efter barn i flera år och har föreställt mig att det lyckliga kommer med plusset på stickan. Så behöver det alltså inte vara. Eller det var i alla fall inte så för mig. Men nu ni, nu bubblar det av både bebis och lycka i min mage!

En söndag i sängen.

Bokstavligt talat. Jag har tagit mig upp några gånger. Bland annat för att steka pannkakor som nu ska avnjutas i, just det, sängen. Jag passade på att torka av en extremt smutsig taklampa under gräddningen. En vit taklampa i köket samlar fett och damm och det tar tid att få bort det.

Jag satte även påsklämmor på några av mina tepåsar. Jag har fått dom av en alldeles speciell liten tjej och jag gillar som verkligen.

Back to bed.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Dagens tips: tidningsprenumeration.

Jag är svag för tidningar. Jag älskar tidningar! Jag hoppar på bra erbjudanden titt som tätt. Senast var det ju den här tidningen med en premie som visade sig vara superlyx för mitt hår. Men, jag gör det endast om det är en bra premie med. Man får ju inte vara dum. I veckan damp det ner ett mail från Lindex om ett erbjudande på tidningen mama. Man får tre nummer, en handkräm och en tvål från Savon de Marseille, en Pettson-DVD och en sångbok för typ 90 spänn. Billigt! Här hittar ni erbjudandet.

Kick it, Bubblan!

Alltså inte trodde jag att man kunde le tills man typ får kramp och skriva så att fingrarna nästan domnar bara genom att hänga lite på Facebook. Jag hade ju väntat mig ett par gratulationer igår såklart eftersom att mina blogginlägg länkas dit. Men jag hade inte förväntat mig att jag skulle tycka att det var så kul! Sann facebook-bekräftelse är den enda rätta bekräftelsen! Jag chattade med gamla klasskompisar och bestämde fikadejt med en annan gravid tjej och herregud så jag höll på.

Jag tror att min glädje smittade av sig på Bubblan där inne i magen för jag tror att jag kände första sparkarna igår. Min mage kan vara rejält bubblig emellanåt, men det är ju liksom i tarmarna. Det som jag kände igår var längre ner på magen. Först som bubblande rörelser, men sen tryckte jag handen ganska hårt mot magen och jag kände något som typ pickade mot handen där inne. Var det sparkar tro ni, ni som har stenkoll på sånt där ute? Jag hoppas det! Om jag var glad innan så var det inget mot det leende jag somnade med igår.


/Ett happyface

Den som väntar på nåt gott (igen, jag vet)...

Får vänta tills mitten av september. Min lillasyster har gjort det officiellt på FB, så då gör jag det här. Och för er som inte riktigt hänger med: jag ska bli mamma för tusan!

De senaste månadernas bloggtorka och brist på inspiration har en helt naturlig förklaring som kallas hormoner. Jag går inte in så mycket mer på det just nu. Jag ville mest bara berätta hemligheten som vi burit på sedan den 16 januari.

Jag kommer att berätta mer, var så säkra. Och vill ni inte höra massa snack om graviditet, att bli tjock, må illa, barnvagnar hit och dit så vet ni var ni inte ska läsa.

Vi hörs!

Published with Blogger-droid v2.0.4