Jag blir rädd. För framtiden.

Elvin och jag var på höstmarknaden på Alv en sväng igår. Vi lekte i småhusen på Bråkmakargatan samtidigt som några större barn kom från Mattisborgen och höstlovsklubben. En kille, typ 8-9 år verkar ha fått kontakt med en tjej, nåt år yngre. Men ingen fin kontakt utan tvärtom, dom tjafsar. Killen verkar tro att han har övertaget och säger, så överlägset till tjejen att jag höll på att gå fram och nypa honom i örat, att "bara min tröja kostar 600 kronor, mer än allt du har på dig sammanlagt." Du ser billig ut." Och så han gör en gest med handen framför henne demonstrativt. Usch. Tjejen svarade att så inte var fallet,  tyvärr inte helt övertygad. Stackars tjej! Och jag står bredvid och bara gapar och tror knappt att det jag hörde var sant. Killen slöt sedan upp med sitt lilla gäng och dom skrattade tillsammans och pekade på tjejen. Jag hoppas att hon aldrig mer behöver träffa den där killen. Men jag hoppas än mer att han växer upp med bättre självkänsla, som inte sitter i kläderna. Och han inte känner att hsn behöver trycka ner andra för att stärka sig själv.

Jag vet att det är för tidigt att säga att en ettåring har bra självkänsla. Men man kanske kan se nån form av trygghet. Vi var iaf på Elvins nya dagis en stund på förmiddagen. Han såg sig nyfiket omkring både inne och ute. Han lekte med dom stora barnen. Klampade omkring ute som om han inte gjort annat. Han utstrålade en trygghet i sitt kroppsspråk. Det kan förändras över en natt, jag vet. Men förhoppningsvis bara tillfälligt.

Inte ens amatör.

Kameran med nya objektivet testas flitigt här hemma nu. Både på det ena och det andra. Jag kan inte ens räknas som amatörfotograf än men jag övar på att tänka som en. Jag har liksom inte känslan. Men jag hoppas att det går att träna in. Iaf, med det här nya objektivet gör liksom kameran jobbet, inte jag. Jag bara trycker på knappen. Det är nästan lite fusk, men gött om man vill verka proffsig utan att vara det. Här kommer ett litet smakprov.

Krulltotten himself.

Details.

Pyssel av silkespapper.

Musikkonst.

Och ett gammalt nittiotalspäron från Hemtex fyndat på loppis.

Jag tror att han drömmer.

Elvin har börjat vakna mer på nätterna och vi försöker förstå varför. Vi kan fortfarande räkna hela nätter med sömn på två händer så vi är vana att bli väckta iaf en gång. Men som det har sett ut den senaste tiden har vi knappt kunnat söva om honom och det har inte varit ett problem tidigare.

Att han drömmer mer kan vara en anledning. Han gnyr ett tag innan han vaknar till och då är han nästan otröstlig. Lösningen innan när han bara vaknat en gång har varit välling. Men vi kan inte ge välling tre-fyra gånger, det fattar jag.

I natt var inget undantag.  Han vaknade sttax efter 12. Skillnaden var att han inte fick välling. Vi körde istället femminutersmetoden. Han somnade strax innan 2. Yey, trötta föräldrar. Men, han somnade iaf utan välling och det är det viktigaste. Han sov till 07:10 imorse och det är verkligen okej.

Jag är lite nervös över hur natten ska gå. Han har redan vaknat två gånger ikväll och den sista gången var han helt förtvivlad och grät länge i sömnen innan han vaknade. Jag fick tom ta upp honom en stund så att han skulle lugna ner sig.

Och just det, idag när vi lekte såg jag två nya tänder i lillens mun. Långt bak. Dom måste ha tittat ut för några dagar sedan. Kanske även bissingarna kan ha något att göra med den störda sömnen.

Jag borde gå och lägga mig nu så att jag är redo för nattens eventuella strider. Keep your fingers crossed.

Vardagstjaffs i sin rätta bemärkelse.

Jag använder bloggen mest som ett bollplank nu för tiden. Slänger ur mig lite frågor för att förhoppningsvis få svar. Jag vill egentligen komma med inspirerande hemmabilder, pysseltips eller något liknande. Och visst jag pysslar men jag är så långsam, jag blir aldrig klar. Eller långsam kanske är fel ord. Jag prioriterar annat än att göra klart. Pyssel är sånt jag gör när tiden finns, inget jag tar mig tid att göra. En vacker dag hoppas jag att det ska bli mer sånt. Under tiden ska jag försöka att hålla bloggen levande på annat sätt.

Jag har äntligen en fungerande kamera så att de bilder jag visar även kan vara i sjysst kvalite, så det blir det nog mer av. Och lite vardagstjaffs.

Bra vardagstjaffs om ni frågar mig just nu handlar om jobb och dagis. Från och med december kommer vår vardag att se helt annorlunda ut. Jag ska börja på mitt första riktiga jobb någonsin och Elvin ska börja dagis. Allt det här har löst sig idag kan man säga. Igår stod vi utan dagisplats och skulle antagligen få skjuta på inskolning för att få plats på en av kommunens tillfälliga(?)  lösningar då det är fullt överallt. Men ibland har man tur. Och jag känner mig så lyckligt lottad nu så ni förstår inte. Elvin har fått plats på vårt förstaval och jag kommer att jobba i Vimmerby. Den bästa av alla bra lösningar.

Nu ska jag sova. Hoppas jag. Det är inte jag som bestämmer sånt i den här familjen.

Snart blir han förpassad från matbordet.

Alltså, bordskicket, när kommer det? Jag bryter snart ihop på all utspottad och kastad mat. Det värsta är när han gapar, börjar tugga på maten för att sedan långsamt spotta ut den ur munnen och allra sist ta lite mat i händerna och pressa genom fingrarna. Snart får han äta på balkongen.

Jag har under en tid kört med taktiken att jag låtsas som om ingenting när han håller på. Jag tänker att om jag uppmärksammar det kanske blir en rolig grej. Men då vet jag ju inte heller om han lär sig att göra rätt. Hur sträng eller snäll ska man vara? Den där dagisplatsen (som än så länge inte finns då det är fullt på alla dagis) lockar mer och mer. Men det är verkligen med blandade känslor. Han kommer att vara knappt 15 månader när han börjar. Om vi får som vi vill.

Kom nu med lite sjyssta bordsskickstips är ni gulliga, för mitt vanligtvis låånga tålamod är snart slut. Redan imorrn om det blir en likadan dag som idag.