Jag har uppmärksammat en het diskussion i bloggvärlden (min bloggvärld är ganska liten måste tilläggas). Det gäller väl egentligen bloggar som är och har varit bloggar om livet och vardagen, eller i alla fall inte handlat om träning. Jag trodde, när jag började blogga, att jag skulle skriva mycket om träning eftersom att jag tränade mycket och hade det som ett stort intresse. Men sen när det väl kom till kritan kändes det krystat att skriva om träningen. Larvigt på nåt sätt. Och om jag läser en träningsblogg vill jag att den ska ge mig motivation, kunskap och tips som jag kan använda mig av. Det kunde inte jag ge, eller orkade inte och kände att jag hellre skrev om annat. Sen dess har träningen inte fått så mycket uppmärksamhet här. Nån gång ibland.
Jag tittar in hos en gammal klasskompis blogg då och då, Fnulan, och läste ett inlägg om hur hon kände när hon läste "vanliga" bloggare skriva om träning. Ångest. Tydligen har Underbara Clara börjat träna och låtit det ta lite plats i sin blogg. Lady Dahmer gillade inte det. Jag såg även att Ebba Von Sydow varit på gymmet för första gången sedan hennes lilla bebis kom för tre månader sen. Men läs gärna det här inlägget av Underbara Clara för jag tycker att hon har en stor poäng.
Jag är av den åsikten att man får skriva vad man vill på sin blogg och stör det någon annan så är det helt okej, men läs inte då. Jag kan också förstå att om en helt vanlig tjej som man identifierar sig med (hon bloggar också, har barn, är vanlig. med mera..) börjar träna samtidigt som man själv är på botten av motivationstrappan försvinner den där likheten. "Nu tog hon sig i kragen, hon är bättre än jag..." Jag har verkligen motivationen just nu men inte tiden (eller den finns men inte på det sätt som jag vill). Fast med bättre planering skulle det säkert fungera bättre. Jag har känt mig värdelös (vad gäller träning och kost) många, många gånger sedan Elvin kom. Och det hjälper inte att jag har tryckt ut en underbar liten varelse ur "min fantastiska kropp". Den känns långt ifrån fantastisk och jag har låång väg tillbaka. Det stör mig varje dag. Men jag stör mig oftast inte på att bloggarna jag läser handlar lite om vardagsträning. Jag ser det som motivation.
Fnulan, jag förstår att det inte är lätt att ta sig ur en ond cirkel och att kroppen förändras är fruktansvärt för självkänslan. Jag hoppas att du kan vända dina känslor till motivation en vacker dag. Annars kan jag tipsa om min vän Cillas blogg. Hon kan det där med att motivera! Speciellt eftersom att jag vet att hon inte alltid varit så där hurtig och kunnat så mycket om träning och kost. Det hjälper på nåt sätt och Cilla ska få hjälpa mig på min väg tillbaka. Kanske får ni följa den, kanske inte. Det beror helt på hur det känns.
1 kommentar:
Jag tror helt och fullt på att man bara ska läsa det man mår bra av att läsa. Stör man sig eller blir irriterad av en blogg kan man ju låta bli, precis som du skriver.
Sedan är det ju så att människor förändras och deras bloggar med dem. Börjar man träna vill man allt som oftast skriva om det tänker jag. Oavsett om man har varit en vardags- eller livsstilsblogg tidigare så måste ju livet i förändring också få ta plats. Det blir ju fel att frånta människor vissa intressen eller aktiviteter bara för att de inte tidigare har skrivit om det.
Vad gäller mammakroppen kan jag verkligen förstå hur du känner (och många med dig) även om jag själv inte är mamma. Men just det att ta sig bort, tillbaka eller framåt från en kropp man inte trivs med vet jag mycket om. Och det går! Det är ju det som är det fina. Det är aldrig för sent att lära sig att tycka om sig själv och jobba med in- och utsidan.
Nu ser vi till att kicka igång dig och hittar tiden som gör att din motivation får plats i din vardag :)
Kram på dej!
Skicka en kommentar