Om olikheter.

Jag har länge tänkt att jag ska skriva ned hur det känns att vara gravid för andra gången. Andra gången som kommer lite i skymundan av många anledningar. Det är fullt upp och förhållandevis lite fokus på hur det känns jämfört med första gången. Men den här rocka-sockorna-dagen till ära då olikheter uppmärksammas tänkte jag skriva ned några ord.

Om jag ska göra det enkelt kan jag säga att allt har varit annorlunda den här gången. Förutom en sak och det var de första veckorna då jag levde med en jättejobbig likgiltighetskänsla. Inget var liksom viktigt och jag upplevde exakr samma känsla med Elvin. Då började jag må illa i vecka 8 och kräktes en del men mådde bra en lång stund efter en spya. Jag tror att illamåendet höll i sig till vecka 15. Den här gången kom illamåendet redan i vecka 6 och var mer eller mindre konstant fram till vecka 16 då det avtog lite. Jag har kräkts en hel del även nu men inte blivit av med illamåendet mer än korta stunder. Och när jag väl har kräkts så har det varit kaskader. Sen vecka 20 har jag nog varit helt fri från illamående men är känslig när jag är hungrig då det snabbt kommer över mig.

Med Elvin fick jag toppenfin hy och tjockt hår. Nu precis tvärtom. Än så länge är de även helt olika i magen. Med Elvin kände jag sparkar i vecka 17+5, nu i veckan 16+4. Elvin var sjövild och verkade aldrig ta det lugnt. Bara jag petade på magen så fick jag en spark som svar och det kom tidigt. Den här lilla krabaten verkar lugnare och sparkar inte lika mycket. Men det kan säkert hända en hel det på den fronten fortfarande.

Med Elvin fick jag första foglossningskänslan i vecka 18 och det blev bara värre och värre. Sista tiden hade jag svårt att gå och det tog typ 20 minuter till Konsum fast det borde ha tagit 3. Nu är jag i vecka 22, snart 23, och har idag fått första riktiga känningen av fogarna. Oviss fortsättning följer.

Något jag aldrig hade med Elvin var sammandragningar. Iaf inte som nu. Nu kommer dom så fort jag går lite längre sträckor, över 50 meter. Helt sjukt. Det gör att jag inte kan gå normalt utan vaggar fram.

Jag kan nog hittills med båda graviditeterna sammanfatta ca 4 veckor som känts helt normala och härliga. Att vara gravid är inte min grej. Och utöver alla nämnda symtom ska man gå upp i vikt och tappa bort sin kropp i väntan på bebis och nya tider. Jösses. Men jag skrattar åt det också. Jag känner mig så eländig ibland att jag inte kan annat än skratta. Och jag känner mig väldigt lycklig.

Det är så spännande med olikheter och jag dagdrömmer om hur olika eller lika de kommer att bli. Även om det egentligen är ganska oviktig för han kommer att vara älskad oavsett.

I det här tempot...

Om jag fortsätter att göra inlägg i den här takten så är nog bebis snart här. Men inga känningar än. Jag har fullt upp om dagarna så bloggen kommer lite i andra hand just nu. Jag ska på MVC-kontroll om ca en timme och både T och jag konstaterade igår att det verkligen ser ut som att magen har vuxit. Det ska den ju givetvis göra, men på de senaste kontrollerna så hade stannat av lite.

Det är alltså sex dagar kvar idag. Inte ens en vecka. Men jag vet, förstföderskor tenderar att gå över tiden. Jag ropar inte hej än. Ryggen kanske klarar sex dagar till men inte mycket mer. Och nattsömnen, som faktiskt varit bra i över en vecka, var ingen skönhetssömn direkt i natt. Vid halv två gav jag upp och gick ut till soffan. Då hade T legat som på nålar och inte fått någon sömn alls. Stackarn. Jag somnade gott men ryggen är inte överlycklig nu. Tur att det står slappardag på schemat.

(...)

9 dagar kvar och jag försöker att hinna med så mycket som möjligt den här sista tiden (det låter som att jag ska dö eller nåt). Och då ingår att hänga med kompisar och slappa. Sånt ska också prioriteras med tycker jag. Just nu, och några timmar framöver, är det uppsats-fokus men senare idag hoppas jag att jag hinner ett varv med dammsugaren och köpa en ny lampa inkl lysrör till diskbänken. Vi har diskat utan ordentligt ljus sedan mitten av januari. Orka liksom. Men nu jäklar. Jag känner nästan hur det brinner där bak ibland. Jag fattar ju att det går att fixa saker även efter Lilla B:s ankomst men det känns lättare att göra det nu (när jag är klumpig och knappt kan gå och får ont i ryggen mest hela tiden...). Ologiskt egentligen.

Lunchen är snart slut (allt för att det ska bli så skollikt som möjligt) och jag måste ringa några viktiga samtal innan.

Hej hej!

Jag är gravid, inte förstoppad.

Oh my, jag sitter framför datorn med världens ryggont och ska så göra minst fyra timmar till. Förhoppningen, när den här dagen började, var att råda bot på en del av smärtan från ryggen med en välbehövlig massage. Bästaste T tyckte att jag förtjänade det (och ville nog i ärlighetens namn slippa lite gnäll).

Sagt och gjort, klockan nio klädde jag av mig och tänkte lägga mig lite halvt om halvt på mage/sidan på britsen, men fick snabbt vända på mig till ryggläge (tjejen som hjälpte mig först fick fram ett "oj" när hon såg hur mycket plats magen tog). Shit, tänkte jag, hoppas att det inte blir för länge på rygg. (Okej, jag kanske ska tillägga att massören inte var svensk och heller inte förstod typ någon svenska. Så att ge sig på att förklara att jag i princip dör om jag får ligga för länge på rygg på hårt  underlag var ju bara att tänka bort.)

I 50 minuter låg jag sedan och plågades på rygg medan han masserade på som om ingenting. Till och med magen fick sig en rejäl omgång och då kunde jag verkligen inte slappna av (ljumskarna var heller ingen höjdare och inte brösten heller för den delen). Sista fem minuterna fick jag sitta upp medan han drog några snabba tag på ryggen och det var det som räddade timmen från att inte bli helt katastrof.

Note to self: nästa gång du är höggravid och vill ha massage, gå då till någon som förstår vad du säger. Och be dom innan att inte massera magen som om den skulle vara förstoppad. Ljumskarna (i höjd med troskanten) går också bra att stå över.

Humöret grundlades där och har inte varit på topp sedan dess. Tur att jag fick en fin paus mitt på dagen med lite kompishäng och fika. Och T, om du läser det här, tack för massagen och sorry för mitt humör!

PS. Idag är det bara 14 dagar kvar.

Plus och minus.

Graviditeten lider mot sitt slut och jag tänkte att jag skulle skriva några rader om vad som har varit bra och mindre bra. För minnets skull liksom. Man kan ju lätt konstatera att alla graviditeter ser olika ut. Så är det bara. Därför är texten som följer högst personlig, sett ur endast mitt perspektiv under graviditeten.

Bra saker med att vara gravid

• Min tonårshy försvann lika snabbt som de två strecken på stickan syntes (men den lär komma tillbaka)
• Mina fötter har varit extra lena och likaså min hud i allmänhet (magen har tom känts fet utan att vara insmord) 
• Jag har tappat ett hårstrå i veckan i stället för typ 100 om dagen
• Det är ju för jäkla häftigt att  känna ett liv växa inne i sin egen mage
• Man kan, om man har tur, bli lite extra ompysslad
• Att få planera ett nytt liv tillsammans med sin partner
• Att känna sig extra fin och märka att andra faktiskt också ser det 

Mindre bra saker med att vara gravid

• Jag har blivit extra nojjig för småsaker och oroar mig lite i onödan när T inte är hemma
• Att inte kunna hålla tillbaka tårarna ens vid små diskussioner här hemma (tex om vem som ska diska)
• Att spy och må illa i drygt två månader 
• Att få foglossning i vecka 18 som håller i sig ännu (som gör att jag knappt kan gå)
• Att vara sjukt trött utan att kunna sova
• Nästäppa, onda fötter, pirr i benen, kramp i vaderna, allmän ryggvärk...

Magen för en vecka sedan, vecka 36+3.

Det är bara 24 dagar (+/-) kvar och jag tycker att det är lite skrämmande. När någon frågar hur länge det är kvar och jag svarar 3,5 vecka känns det som att säga 3 månader. Men 24 dagar. Det är ju ingenting. Nu ska jag försöka njuta av den sista tiden och inte fokusera så mycket på just detta, hur lång eller kort tid det är kvar. Och hur bra eller dåligt (som det oftast är) jag mår. Bebisen kommer när den kommer iaf.

Fin söndag på er!

28 dagar kvar.

Idag är det 28 dagar kvar, fyra veckor(!). En månad brukar ju gå snabbt men jag tvivlar på att den här månaden kommer att göra det. Jag gissar att det kan bli mina längsta fyra veckor någonsin. Jag är såå trött på min schletna kropp som mest bara värker och är allmänt trött.

Och det här med att ha tid hemma gör mig bara ännu tröttare. Eftersom att det finns tusen saker att göra kan jag ju aldrig sitta still och vila. Jag gör ju det just nu, men tänk då på att jag har städat sen halv fyra och inte ätit sen lunchen strax efter tolv. Jag tänker att jag vill bli klar först men börjar inse att det kan ta tid... Så nu är det matpaus. Och vet ni vad det sjuka är? Jo, att när jag väl sätter mig ner och ska äta känner jag mig stressad. Man kan ju undra vad som är fel. Var det jag som nyss skrev att jag skulle vara hemma i minst fyra veckor till? Stressad alltså...

PS. Imorrn får ni en magbild.

Känner du mig nu då?

Oj, vad det har sparkat i magen idag! Jag tror att någon därinne har försökt att säga: Jag har vänt mig nu, känner du inte det?! Nej, jag gjorde faktiskt inte det, men nu när vi nästan vet att så är läget känns sparkarna lite annorlunda. För att vara på den säkra sidan, vilket BM inte alls var ("det här är ett huvud, nej det är nog en liten stjärt") så ska vi på ett extra ultraljud på torsdag. Jag skulle helst slippa, men samtidigt så har jag oroat mig lite för sätesläget. På torsdag kommer vi att veta, men jag är ändå ganska säker på att det är en liten rumpa jag känner bakom naveln. Å som jag längtar till den där lilla rumpan som buffar och har sig. Och dom små fötterna som har gett mig minst tio brännande sparkar rakt i sidan idag.

Jag har följt Frida Fahrmans blogg i flera år och hon blev mamma i torsdags. Idag skrev hon första inlägget och visade en bild på ett par små fötter. Jag hade nog blivit rörd i vanliga fall, men gud, tänk när jag får skriva mitt första inlägg som mamma? Himmel vilken känsla! Jag blir helt överväldigad när jag tänker på att det snart är dags. Samtidigt är det nära till alla orosmoln. Om dom finns nu, kan jag inte föreställa mig hur de ser ut när bebisen är född... Men jag är mest positiv, eller försöker iaf.

En märklig känsla.

Jag läser överallt om semestrar som är slut. Söndagsångest. Sommaren som typ uteblev. Regnet som slagit rekord. Men jag känner ingenting.

Jag ser istället fram emot min sista vecka på banken. Den sista veckan på länge som jag ska jobba. Det lär nog dröja ca ett år innan jag jobbar igen. Däremot ska jag plugga lite under hösten och även i vår. Men det känns just nu bara bra. Plugghjärnan får gå lite på halvfart det kommande året. Det hjälper mig förhoppningsvis att hålla fokus.

Nästa måndag börjar mitt nya liv. Först några veckor av ren ledighet. Och vet ni, jag har aldrig (sen jag började sommarjobba) haft semester i mer än två sammanhängande veckor. De senaste sju somrarna när jag har jobbat på banken är det som mest ett par dagar i följd.

Efter ledigheten väntar ett äventyr. Det känns lite som att kasta sig utför ett stup(tror jag iaf). Vem tar emot mig om jag faller? Klarar jag det här? Hur ska det bli? När ska det bli? Frågorna är många. Men framförallt känns den här hösten sjukt spännande. Nu håller jag bara tummarna för att allt ska gå bra!

Imorgon är det dags för ett nytt besök på MVC. Då vet vi om vårt lilla minimonster där inne har vänt på sig. Om så inte är fallet tror jag att det blir vändningsförsök senare i veckan. Håll tummarna!

Dagens mage i profil.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Sånt där oviktigt jag vill ha.

Det finns huur mycket saker som helst till de små liven. Men det är såklart en yttepyttedel som är livsnödvändigt. Jag vet inte ens om vagn och säng räknas dit. Värme hör definitivt dit. Alltså värme som i att vara varm i vagnen i höst. En åkpåse och ett fårskinn skulle ju vara perfa.

H&M Home har nu till hösten börjar med en babykollektion och det var flera saker som passade mig. Tyvärr är några redan slutsålda. Men en fin handduk att bli torr i efter badet, en grå filt att ligga och fundera på och två små söta kaninskallror att leka med finna kvar. Borde nog slå till om inte det med ska ta slut...

Sen tycker jag att matstolen från Ikea var stilren och praktisk. Jag har iaf tänkt att det vore bra med en stol med bord. Som sagt, inget livsnödvändigt, men det är kul att drömma sig bort och inreda i huvudet för en stund.

Fin leopardhandduk från H&M Home.

Grå kviltad filt från H&M Home.

Kaninskallror från H&M Home.

Matstol från Ikea.

Lila åkpåse från Brio om T får bestämma.

Och ett varmt fårskinn att ligga på om jag får bestämma.

Höstbarn.

Vecka 29, 31, 32 och 34

Sommarbarnen ploppar ut till höger och vänster. Snart, om en vecka, är det dags för ännu en kär vän. Jag får hålla mig i drygt sex veckor till. Till vårt höstbarn. Till september.

September. En månad som nästan alltid förknippats med skola och kanske, om man har tur, de sista sommardagarna. Ingen i min eller T:s närmsta familj fyller år i september, men däremot släkt och vänner. September kommer från och med i år att få en helt annan betydelse.

Jag har alltid själv gillat att vara ett sommarbarn, född i mitten av juni. Ganska exakt ett halvår innan eller efter jul, hur man väljer att se det. Och det där halvåret tenderar alltid att gå i blixtfart. Det känns som att antingen julen eller min födelsedag stundar. Helt perfekt.

Men september, ju mer jag tänker på denna första höstmånad känns den så himla perfekt. Men, det finns ett men, Bubblan kan hålla oss på halster och vänta i två veckor med sin ankomst. Då är det genast oktober. Men det tar vi då. Vi har haft en hel del samtal om just detta, Bubblan och jag. Vi har tillsammans bestämt att det är helt okej att komma lite tidigare än beräknat.

Då var 34:an här.

Idag går jag in i vecka 34. Det är mindre än sju veckor kvar. Jag gissar att det kommer att bli sju långa veckor för jag blir tröttare och tröttare och humöret är inte med mig som det brukar. Varje morgon får fantasin göra sitt yttersta för att hitta passande kläder, vilket inte är helt lätt. Humöret tryter redan då... Inga kläder sitter som jag vill. Det är tur att det bara är två veckor kvar på banken. Resten av tiden ska jag njuta av att gå omkring i myskläder. Om det nu är några som passar...

Jag fick den här boken, Mina nio månader, av mina klasskompisar i födelsedagspresent. En väldigt bra present! Jag har fyllt i hälften skulle jag tro. Resten finns än så länge i huvudet. En sjukt rolig sak att spara och man glömmer så lätt.

Vecka 33.

Imorgon har ännu en vecka passerat. En något varmare sådan. Dom där extra graderna känns verkligen och jag gillar det inte. Benen svullnar och jag svettas sjukt mycket. Det är jobbigt att ta sig fram även på cykel. Men tvätten torkar väldigt snabbt ute på balkongen så det är inte bara negativt.

Jag var på MVC idag och magen hade vuxit och följer kurvan. Lilla B däremot ligger fortfarande med huvudet uppåt. Jag vet att det inte är riktigt dags för fixeringen än men när barnmorskan bokade in datum för vändningsförsök blir man ju lite nojjig. Och planerat kejsarsnitt är ord jag helst inte vill veta av. Men, på tre veckor kan mycket hända och jag hoppas att Bubblan tar sitt förnuft till fånga och låter tyngdkraften göra sitt.

Vecka 32.

Vecka 30+4

Idag går jag in i vecka 32. Hej och hå vad tiden går! Bubblan väger ca 1,5 kg och är drygt 40 cm lång. Det känns kan jag lova. Nu rör sig magen väldigt mycket varje gång det händer nåt där på insidan. Magen är väldigt spänd mest hela tiden vilket gör det obehagligt att röra på sig. Det känns som att den ska spricka. Men det är väl bara att vänja sig för det kommer nog inte kännas mindre de kommande veckorna. 62 dagar kvar- B jag längtar efter dig!

In i vecka 31.

Det är dags att ta steget in i vecka 31 idag. Det känns helt sjukt. Det är snart bara nio veckor kvar. Jag har jobbat fem veckor och har fem kvar sen ska jag förmodligen vara hemma i fem veckor innan lilla B kommer. Nu känns det nära men ändå så långt bort. En nära vän fick sin lilla Levi i fredags och en annan nära vän har bara en månad kvar. Därför känns väl mina nio veckor som en evighet.

Jag var på MVC i måndags och allt såg bra ut. Magen hade växt hela 4 cm de senaste fyra veckorna (hade mer tänkt 10) och hjärtljuden låg på 142. Jag känner mer och mer för att göra i ordning för det nya livet här hemma och vill helst bara vara ledig så att jag kan baka bullar och pyssla. Men det är samtidigt skönt att jobba så att dagarna går snabbt. Jag gissar att fem veckor eller mer ensam hemma räcker för att bli rastlös så jag ska inte klaga.

Jag har rört på mig mer den här veckan och det känns. Det är skönt på ett sätt, men kroppen blir extremt trött och värken i rygg och mage kommer som ett brev på posten. Cykla funkar bra än så länge så jag ska absolut försöka rasta cykeln lite oftare. Det är bra för både mig och miljön då jag oftast bara kör korta sträckor med bilen.

Veckor och vitaminer.

Vecka 28+4

Idag går jag in i vecka 30. Jag har alltså avverkat 29 hela veckor. Och magen den fortsätter att växa (så här såg den ut för ett par veckor sedan). Jag mår ganska bra för tillfället. Foglossningen har blivit bättre och vissa dagar slipper jag den helt. Jag är dödstrött om jag råkar sätta mig ner efter jobbet. Oftast har jag massa annat för mig så jag hinner inte riktigt. Det värsta för tillfället är att jag sover dåligt. Jag är varm som ett element och vaknar helt svettig i stort sett varje natt. Sen är det en riktigt kraftansträngning att gå längre promenader. Om jag för ett halvår sedan hade skrivit en längre promenad hade jag nog menat att gå typ en timme eller lite mer. Nu är en lång promenad till ÖB och hem igen. Jag lyssnar på kroppen och den säger verkligen ifrån så jag ska inte vara motsträvig. Den skulle säkert må bra av att röra på sig mer men det gör alldeles för ont. Det är en ond cirkel. Det gör ont av att röra sig, men det skulle säkert bli bättre av att röra sig. Jag har iaf bestämt med mig själv att det är okej att vila och ta det lugnt. Jag ska inte bli helt stillasittande, det är ett som är säkert.

Bra vitaminer.

Jag hade dåliga järnvärden redan innan vecka 20, så jag har försökt att pilla i mig dom där tabletterna varannan dag men det går sådär. Jag glömmer alldeles för lätt trots att jag har ställt dom på nattduksbordet. I dessa jordgubbstider inbillar jag mig att det inte gör så mycket. Men sen äter jag dom alltid med grädde och mjölk och kalcium förhindrar upptaget av järn. Ikväll gjorde jag en riktig vitamindrink på jordgubbar, mango och apelsinjuice. C-vitamin däremot gör upptaget av järn lättare, så apelsin eller apelsinjuice till jordgubbar, leverpastej eller blodpudding är ett tips.

Det växer och det knakar.

Magen växer, det syns tydligt. Så här såg den ut i vecka 18 och 23. Och foglossningen spökar från dag till dag. Men det är väl så det ska vara. I övrigt mår jag himla bra, förutom att jag är lite tröttare än vanligt på eftermiddagarna. Håller jag i gång så går det oftast över och jag är lika pigg som vanligt på kvällarna. Under helgerna då man är vaken lite längre känner jag mig tröttare och somnar utan problem. Men vaknar gör jag titt som tätt under natten. Oftast för att jag är för varm och det visar värmeutslagen som kan finns över hela kroppen på morgonen. Ibland ser jag ut som ett enda stort bett.

Lilla Bubblan där inne lever och är med mest hela tiden. Förra måndagen lyssnade vi ju på hjärtljuden men då sov den minsann.

Vecka 23+4

Vecka 24+5

Vecka 25+7

100 dagar kvar.

Jag kommer ihåg när det stod 180 nånting på den där räknaren. Idag är det alltså 100 dagar kvar till BF. Jag tycker att det låter länge och det känns som en lång tid också. Nästan halva juni har ju gått, men hela juli och augusti ska också passeras och drygt två veckor in i september. Men, jag ska jobba 10 veckor från och med idag så jag kommer att ha annat att tänka på.

I några dagar nu har foglossningen verkligen spökat och ryggvärk i bröstryggen som gör att det känns som att den ska gå av har gjort mig lite småirriterad. Jag har varit totalt slut i kroppen efter att ha städat till och från sen i torsdags. Jag känner verkligen att jag behöver ta små pauser och vila nu. Kroppen säger ifrån och det är nog klokt att lyssna. Bubblan där inne aktiverar sig för fullt nu när jag skriver. Jag både känner och ser att det rör sig. När B sätter igång och gör volter är det inga problem för varken T eller nån annan att känna.

Idag är det även dags för besök nummer tre på MVC och det är första gången vi ska lyssna på hjärtljuden. Det ska bli väldigt spännande!

Vecka 18 och 23.

Det har hänt en hel del ser jag ju. Eller jag känner det också för den delen. Nu står magen ut hela tiden, bara mer eller mindre och jag börjar känna mig lite småtjock. Vad härligt det är att veta att det ska bli så mycket värre. Jag ska försöka komma ihåg att ta bilder varannan vecka från och med nu.

Vecka 18.

Vecka 23.

Dagens tips: H&M:s mammaavdelning

Jag har länge haft problem att hitta bekväma trosor. Jo, men det är sant. Jag har en för stor rumpa helt enkelt och är superkänslig om det inte sitter som det ska. I Ullared för ett år sedan hittade jag dom skönaste trosorna och köpte fyra par, men det räcker ju inte och trosor slits. Men så förra veckan när jag var inne på H&M hände det. Eller det visste jag inte då, men när jag kom hem och provade. Mammatrosorna satt som en smäck. Är ni fler där ute med stora rumpor och är lite överkänsliga som jag, så tror jag att dom här är perfekta. Och mammajeansen är supersköna. Jag tänkte inte att jag skulle köpa på mig några speciella mammakläder, men just nu har jag inga byxor jag kan använda. Tights tröttnar man snabbt på, så jag ska absolut köpa mig ett par jeans. Då kommer resten av garderoben till användning.

Klicka för att komma till H&M:s webshop.

När det knakar i fogarna...

Ja, det där man har hört så  mycket om men inte riktigt förstått vidden av. Foglossning kallas det visst och det har drabbat mig. Redan tänkte jag. Men det är tydligen vanligt att det kommer i mitten av graviditeten. Det kan iofs komma tidigare och senare också. Inga konstigheter alltså. Eller jo, det är det verkligen för det gör ont och jag är smidig som ett kylskåp när jag har suttit stilla för länge.

Som sjukgymnaststudent har jag lite koll på det där och vet vad jag borde göra. Det är dock lättare sagt än gjort i det här fallet. Att leva som man lär är inte enkelt alla gånger. Men sitter det nån mer stackare där ute med foglossning kan jag absolut hjälpa till. Jag gillar läget iaf, för det går inte alltid att råda bot på smärtan men man kanske kan lindra den. Jag ska nog ta och ringa M och be att få låna det där bältet hon nämnde. Jag trodde inte att jag skulle behöva göra det så snart bara. Jäkla skit...

För er som är intresserade så är det vid de röda prickarna fogarna börjar luckras upp.
Det gör det på alla, men det är inte alla som känner av det.