Julen 2013 i bilder

Julaftons morgon hos mormor och morfar och första titten på granen.
Ja, ni ser ju att det var svårt att hålla fingrarna i styr.

Ajaj, varmt! Bäst att hålla sig på avstånd.

En söt liten tomtenisse!

Taktu, taktu, taktu, sa Elvin när paketet hade öppnats.

Julens roligaste syssla: flytta nötter (eller Dumle) från en skål till en annan. 

Och så här är det mest hela tiden. Alla tittar på Elvin. Såklart. Och han showar loss. Såklart.

En av dom bästa julklapparna var en fin dammsugare.och den är redan välanvänd här hemma.

Gosiga lår och spretiga tår.

Pappa och Elvin öppnar paket när vi mellanlandar en snabbis hemma på juldagen. En fin spis gömde sig där i.

Juldagen spenderades i Djursdala med busiga Wille.

Till sist en av få bilder med Elvin och hans mamma på.

Ett jäkla rörigt år är nu slut.

Julen är över och snart är det nya året här. Jag ser verkligen fram emot ett helt nytt år. Inte för att det som gick var dåligt på nåt sätt, möjligtvis lite rörigt.

I januari började jag min sista termin på sjukgymnastutbildningen och det var med blandande känslor. Jag skulle gå i en helt ny klass utan någon jag kände, jag ammade fortfarande och var inte alls sugen på att plugga. Men våren hankade sig fram. Toffe var pappaledig när jag var i skolan. I april hade jag slutat amma och kunde njuta lite mer av dagarna hemifrån. I april hade jag även två veckors praktik i Linköping så då bodde vi hela familjen i Kisa delar av de veckorna. Lite röriga veckor ja. Elvin fick sina första tänder och var riktigt dålig på alla vis och det var skönt att vara i skolan samtidigt som att det var jobbigt att inte kunna ta hand om honom. Två extremt låånga veckor. Maj kom och jag såg slutet. Det var kämpigt som tusan att bli klar med allt men den 8 juni var det examensdag och jag har nog aldrig i hela mitt liv känt en sån stor lättnad.

I juni och juli var jag för första gången sedan Elvin föddes helt mammaledig. Och för att röra till det lite sen i augusti så jobbade jag i fem veckor. Elvin han hade många barnvakter under de veckorna eftersom att Toffe bara kunde vara hemma i tre av dom.Samma visa där. Skönt att jobba men såå skönt att sedan ha hela september, oktober och halva november helt ledigt innan det var dags för jobb igen. Och där är vi nu. Vi har haft en toppenjul efter drygt tre veckors jobb och dagis. Imorgon är det nyårsafton 2013. Om mitt år gick från att vara rörigt till att så sakteliga ordna upp sig riktigt bra så skulle jag säga detsamma för Elvin.

Han var ganska länge ett lite gnälligt barn. Han var inte helt nöjd förrän han lärde sig krypa och sedan gå skulle jag säga. Jag överdriver givetvis en del men det känns fortfarande så. Bland dom bästa dagarna hade vi i underbara september när han hade lärt sig gå hyfsat bra, vädret var fantastiskt och ALV var öppet. Halva oktober var bra sedan var vädret riktigt trist den sista månaden hemma. Vi var väldigt rastlösa både Elvin och jag veckorna innan inskolningen drog igång. Det var nog meningen tror jag. Jag var jättesugen på att börja jobba och kände ingen ångest för att ha Elvin på dagis.

Vi har verkligen fått en mjukstart på både jobb och dagis. December är en ganska sjysst månad på det viset. Dock är det en dyr månad istället och man ska fara runt som en skållad råtta på alla möjliga ställen. Sen att vi firar årsdag den 27 december samt att Toffe faktiskt idag fyller 30(!) gör inte månaden lugnare. Vi har haft kalas idag och imorgon är dagen fullspäckad. Jag gillar när det är fullt upp men att planera är inte min starka sida har jag märkt. Iaf inte flera saker samtidigt, då blir det kortslutning och då kan jag inte tänka eller komma ihåg något alls.

Jag ska försöka att planera bättre 2014. Det är mitt nyårslöfte.

Jag ser fram emot ett helt år av Elvin och hans utveckling. Det är så fränt att inte veta vad som kommer att hända men veta att det kommer att hända massor. Han ger mig så mycket glädje varje dag, den där lilla skrutten. Ett bildsvep på den finaste jag har får bli i ett eget inlägg för det här är redan så långt.

Gott nytt år på er ♥

Monday, sweet monday.

Jag jobbar 80% och är ledig måndagar. Det är så himla skönt så det nästan inte går att beskriva. Söndagen framkallar ingen jobbångest och när det är måndag kväll vill jag (än så länge) bara komma igång att jobba. Det känns verkligen att vi får en extra dag ihop, jag och krulltotten. Idag på morgonen slappade vi, åt sen lunch hos Toffes farmor, åkte hem och sov för att sedan göra ett viktigt ärende på stan. Och lite annat smått och gott. Jag fick även lära mig hur man ser att en propp har gått och att det inte är så svårt att byta. Det blev lite kaos (efter att proppen hade gått) och det slutade med att jag flyttade ut mikron på hallgolvet å så åt Elvin och jag mat framför tv:n eftersom att det var i köket proppen hade gått. Sen visade det sig att det till och med fanns en helt ny propp att byta till. Jaja, nu behöver jag inte få panik nästa gång det händer.

Med snutten såklart.

Öppna och stänga dörrar är superkul. Speciellt om man har en nyckel att försöka låsa med. Idag ramlade jag med nyckeln i handen och slog hål på läppen. Tror tyvärr att det är färdiglekt med nycklar för min del nu...

Älskade snutte.

Jag är visst poppis.

Om Elvin kunde prata skulle han säga: "Du och jag snutten"! Som han gillar den alltså. De senaste två veckorna han har knappt inte gjort något utan att ha snutten i ena handen. Vi har dock bara en och  i över ett halvår. Ni kan ju gissa hur ofta den är tvättad... Han ska alltså få en ny i julklapp och jag kan inte bestämma om jag vågar köpa den randiga. Jag gillar ju förändring. Den är beige iaf. Och har dom där gosiga öronen. Förhoppningsvis räcker det. Babyjoy.se kommer nog att få en beställning inom kort. Typ imorrn om den ska hinna hem innan jul.

Jag håller tummarna för att jag blir lika poppis.

Matsituationen hemma är fortfarande minst sagt kladdig. Och inte jätterolig. Men den blir bättre. Han äter ofta själv nu, med både sked och gaffel. Iaf till en början, det slutar ofta med att han äter med händerna. Jag är en person som, om möjligt, vill hitta lösningar som förenklar och förbättrar. Jag har dock märkt att det är hopplöst ibland, bara att gilla läget. I det här fallet vet jag inte om det finns en bättre lösning. Kanske. Jag börjar trötta på att varje gång vi äter säga minst 10 gånger att man inte får kasta maten på golvet, flaskan är till för att drickas ut, inte hälla ut vattnet. På dagis äter han som en häst, visserligen en hel del med händerna men ändå. Han är inte lika noga med att maten hamnar i magen här hemma.

En haklapp med krage och stor ficka skulle ju hindra en hel del kladd...

Det vore bra med en mugg som inte går sönder när han ska lära sig att dricka utan pip.

Han älskar att dricka ur våra sportflaskor men när han dregglar
och snorar som aldrig förr skulle det vara trevligare om han hade en egen.

Ergonomiska bestick.

Alla grejer finns på babyjoy.se. 

Utrota barncancern.

Åh, om det ändå gick att sudda ut det där hemska ordet från vår ordlista. Tänk om man skulle kunna banka skiten ur ordet så att det försvann. Mitt bidrag kanske bara kittlar lite och gör inte stor skillnad i sig men om vi är fler som kittlar på samma gång blir effekten garanterat större.

Den här fina nallen kostar 225:- och av dom går 150:- direkt till Barncancerfonden. Den kommer att få bosätta sig på Elvins rum och är redan på väg hem.

Å så var han här igen, Ernst.

 Haha, Ernst pratar om dadlar i bakgrunden och uttalar det inte alls som jag. Daadlar. Jag får iaf julkänsla bigtime även om jag inte är i närheten av den här hemma. Jag gillar verkligen julpynt och att pynta men det får inte vara för mycket. Enkelt och traditionellt är nog min melodi. Hur pyntar ni? Traditionellt, modernt, svartvitt, glittrigt?

#AllaÄrFotografer

Precis som Schyffert och Rheborg säger, är vi alla fotografer idag. På Facebook och Instagram och andra sociala medier flödar bilderna tagna av oss. Men helt ärligt så är ju säkert 99,9% riktigt dåliga. Syftet med bilderna är inte att visa en fin bild utan ofta mer en situation eller beskriva något med en bild. Men vanligast är nog att visa vad man gör just nu och det är ofta för att visa upp sig eller dom man för tillfället umgås med. Och lägga till en beskrivning typ så här "vi har det bra". Inte så roligt och genomtänkt.

Det är dock lättare sagt än gjort att få till bra bilder. Och alla vill inte vara utförligare än "vi har det bra". Jag klandrar ingen. Jag är oftast likadan själv men numera med en ambition att bättra mig. Jag har fastnat i nya serien #AllaÄrFotografer med Henrik Schyffert och Johan Rheborg. Snyggt, intressant, inspirerande och tänkvärt. Om man är sugen på att bli bättre på att amatörfota eller bara se en bra serie, se den.

Instagram är från början ett sätt att dela med sig av vad man för tillfället ser eller gör i form av bilder. Som en bilddagbok som man delar med andra. Nu har det utvecklats på många olika sätt och används bla som marknadsföring av företag. Det är spännande att se hur ett socialt medieställe kan förändras. Och i princip det enda jag inte gillar med just Instagram är selfies. Det går bara inte. Jo, om man driver med sig själv i syfte att inte vara snygg eller nåt. Då funkar det för då ser man troligtvis inte ut som man brukar. Men vi människor förändras inte över natten, alla andra selfies ser likadana ut. Det är ju som att jag skulle lägga ut en bild om dagen på huset jag bor i. Inte så roligt att titta på. Och jag vet, jag måste inte titta, bara skrolla vidare och låtsas som inget. Det gör jag ofta.

Det skulle kunna bli ett långt inlägg för allt handlar nog om delade och odelade intressen. Jag gillar inte selfies men älskar att se inredningsbilder och bilder på andras barn. Det gör inte alla.

Det var en gång...

Jag älskar böcker! Det var alldeles för länge sedan jag hade ro att läsa en. Tiden finns om jag vill. Jag vill gärna överföra mitt intresse för böcker på Elvin och jag tränar så ofta jag kan. Vi sitter ner minst en gång varje dag och läser en bok. Och då är det pekböcker för något annat hinns inte med. Han vill ju gärna vara med och hålla och känna och slita också så böckerna med tunna sidor får vänta.

Jag har precis surfat runt och letat efter nya pekböcker att köpa och det fanns ju mängder med roliga. Bra julklappstips också för er som undrar. Alla från Adlibris.

Lite ba och piruetter.

Jag tänkte att det var på tiden att uppdatera lite här. Mest för min egen skull den här gången. Jag försöker att dokumentera det viktigaste som händer i Elvins liv så att det för alltid kan kommas ihåg. Han är ju wätt stor nu vår lilla skrutt. Så pass stor att han den här veckan börjat på dagis. Eller det är inskolning först men det känns nästan som att han har börjat. Förutom att jag går hemma själv och bara väntar på att få hämta honom.

Inskolningen började i tisdags och varade bara i en timme. Både jag och Toffe var med och det gick jättebra. Vi var ute först och han älskar att vara ute. Han knallade omkring och sysselsatte sig själv och brydde sig inte om oss det minsta. Vi var även inne en stund och det var ramaskri när vi skulle in och ta av kläderna. Kläderna är en kamp varje dag, både på och av och det är skittråkigt. Även blöjan. Men han lär nog förstå tids nog att han inte vinner den kampen. Det var ungefär samma sak i onsdags, inga problem alltså. Så igår fick han vara själv i ett par timmar och äta där. Idag var han själv i tre timmar. När jag kom för att hämta idag hörde jag ett bekant skrik inne från toaletten. Elvin. När jag kom dit höll hans fröken på att ta på honom kläderna efter mat och blöjbyte. Han var inte nöjd. Haha. Dom lär få kämpa med den där envisa lilla saken innan han lär sig. Om han nu gör det. Nästa vecka är dagarna längre och han ska även sova där. Väldigt spännande.

Det pratas en hel del nu också och vi märker att han förstår vääldigt mycket som vi säger. Det är hur kul som helst att man verkligen kan prata med honom nu. Jag får ju mest oförståeligt babbel tillbaka men vi har ändå en diskussion. Mamma, pappa, tittut, kisse, hej, tack, banan och mat är saker vi numera förstår. Men allt låter inte som originalet. Banan är "ba". Men det spelar ingen roll, vi fattar ju. Och han tar tag i oss när han vill att vi ska komma vilket underlättar i många situationer. Och när han kastar maten på golvet, ja då är han mätt.

Han har börjat med konstiga utspel när saker inte går som han tänkt. Han kastar sig bakåt så att han ramlar i golvet och ligger och sprattlar och skriker. Och ofta gör det ont vilket är förklarligt. Vredesutbrott som säkert hör till på ett eller annat sätt. Dom lindras nog med tiden men det är ett märkligt beteende att medvetet göra sig illa. Lika ogulliga som utbrotten är, lika gulligt är det när han istället dansar loss till musik. Han stampar med foten och gör små piruetter. Blandad kompott från vår mini men vi älskar honom såklart gränslöst oavsett beteende.

Tre minuter med Elvin Lätt.

Ja, gitarren är rolig. Jag spelar och pillar på den en stund.

Eller nej, jag letar efter något annat i hyllan.

Just det, den här boken är ju väldigt rolig.

Vad händer på tv:n nu? Jag får ju inte missa nåt! 

Och tillbaka till hyllan för där finns det ju ännu fler grejer.

Tex den här fina väskan som är rolig att bära runt på i ca... 10 sekunder.

Dom här bilderna visar så mycket av Elvin just nu. Han är inte stilla många sekunder åt gången. En rastlös liten kille som inte gärna leker med sina leksaer mer än nån sekund hit och dit. Det är fart och fläkt hela tiden och jag känner mig som en riktig tjatmorsa som springer efter (när jag orkar) och säger nej och ajabaja och fy Elvin och bla bla bla. Jag hänger inte med i hans tempo. Och jag är för tillfället väldigt trött på att få hjärtat i halsgropen hela tiden då det klättras på allt. Och eftersom att han har så bråttom och är helt orädd händer det olyckor hela tiden. Jag förstår att det blir bättre och jag märker ju att han klarar av sina våghalsiga uppdrag bättre och bättre för varje dag. Men ändå. Samtidigt är det fantastiskt att se honom växa och bli en egen person med en egen vilja (oh ja) och jag gillar att han tar för sig för det gör han verkligen. Jag ser på honom att han tänker "det här klarar jag, jag är ju Elvin och jag kan allt". Haha.

Här förbereds det (för mycket?).

Jag har gått all in på det här med att förbereda dagisstarten om några veckor. Om det är för mycket återstår att se. Jag har beställt namnlappar och märkpenna och håller som bäst på att fixa MAM-nappar med Elvins namn på. Jag tänker att det måste vara svårt att hålla reda på allas saker och jag vill heller inte bli av med grejer. Och om jag hade vetat att man kunde göra egna MAM-nappar tidigare så hade jag gjort det.

Hur smidigt liksom?

Jag blir rädd. För framtiden.

Elvin och jag var på höstmarknaden på Alv en sväng igår. Vi lekte i småhusen på Bråkmakargatan samtidigt som några större barn kom från Mattisborgen och höstlovsklubben. En kille, typ 8-9 år verkar ha fått kontakt med en tjej, nåt år yngre. Men ingen fin kontakt utan tvärtom, dom tjafsar. Killen verkar tro att han har övertaget och säger, så överlägset till tjejen att jag höll på att gå fram och nypa honom i örat, att "bara min tröja kostar 600 kronor, mer än allt du har på dig sammanlagt." Du ser billig ut." Och så han gör en gest med handen framför henne demonstrativt. Usch. Tjejen svarade att så inte var fallet,  tyvärr inte helt övertygad. Stackars tjej! Och jag står bredvid och bara gapar och tror knappt att det jag hörde var sant. Killen slöt sedan upp med sitt lilla gäng och dom skrattade tillsammans och pekade på tjejen. Jag hoppas att hon aldrig mer behöver träffa den där killen. Men jag hoppas än mer att han växer upp med bättre självkänsla, som inte sitter i kläderna. Och han inte känner att hsn behöver trycka ner andra för att stärka sig själv.

Jag vet att det är för tidigt att säga att en ettåring har bra självkänsla. Men man kanske kan se nån form av trygghet. Vi var iaf på Elvins nya dagis en stund på förmiddagen. Han såg sig nyfiket omkring både inne och ute. Han lekte med dom stora barnen. Klampade omkring ute som om han inte gjort annat. Han utstrålade en trygghet i sitt kroppsspråk. Det kan förändras över en natt, jag vet. Men förhoppningsvis bara tillfälligt.

Inte ens amatör.

Kameran med nya objektivet testas flitigt här hemma nu. Både på det ena och det andra. Jag kan inte ens räknas som amatörfotograf än men jag övar på att tänka som en. Jag har liksom inte känslan. Men jag hoppas att det går att träna in. Iaf, med det här nya objektivet gör liksom kameran jobbet, inte jag. Jag bara trycker på knappen. Det är nästan lite fusk, men gött om man vill verka proffsig utan att vara det. Här kommer ett litet smakprov.

Krulltotten himself.

Details.

Pyssel av silkespapper.

Musikkonst.

Och ett gammalt nittiotalspäron från Hemtex fyndat på loppis.

Jag tror att han drömmer.

Elvin har börjat vakna mer på nätterna och vi försöker förstå varför. Vi kan fortfarande räkna hela nätter med sömn på två händer så vi är vana att bli väckta iaf en gång. Men som det har sett ut den senaste tiden har vi knappt kunnat söva om honom och det har inte varit ett problem tidigare.

Att han drömmer mer kan vara en anledning. Han gnyr ett tag innan han vaknar till och då är han nästan otröstlig. Lösningen innan när han bara vaknat en gång har varit välling. Men vi kan inte ge välling tre-fyra gånger, det fattar jag.

I natt var inget undantag.  Han vaknade sttax efter 12. Skillnaden var att han inte fick välling. Vi körde istället femminutersmetoden. Han somnade strax innan 2. Yey, trötta föräldrar. Men, han somnade iaf utan välling och det är det viktigaste. Han sov till 07:10 imorse och det är verkligen okej.

Jag är lite nervös över hur natten ska gå. Han har redan vaknat två gånger ikväll och den sista gången var han helt förtvivlad och grät länge i sömnen innan han vaknade. Jag fick tom ta upp honom en stund så att han skulle lugna ner sig.

Och just det, idag när vi lekte såg jag två nya tänder i lillens mun. Långt bak. Dom måste ha tittat ut för några dagar sedan. Kanske även bissingarna kan ha något att göra med den störda sömnen.

Jag borde gå och lägga mig nu så att jag är redo för nattens eventuella strider. Keep your fingers crossed.

Vardagstjaffs i sin rätta bemärkelse.

Jag använder bloggen mest som ett bollplank nu för tiden. Slänger ur mig lite frågor för att förhoppningsvis få svar. Jag vill egentligen komma med inspirerande hemmabilder, pysseltips eller något liknande. Och visst jag pysslar men jag är så långsam, jag blir aldrig klar. Eller långsam kanske är fel ord. Jag prioriterar annat än att göra klart. Pyssel är sånt jag gör när tiden finns, inget jag tar mig tid att göra. En vacker dag hoppas jag att det ska bli mer sånt. Under tiden ska jag försöka att hålla bloggen levande på annat sätt.

Jag har äntligen en fungerande kamera så att de bilder jag visar även kan vara i sjysst kvalite, så det blir det nog mer av. Och lite vardagstjaffs.

Bra vardagstjaffs om ni frågar mig just nu handlar om jobb och dagis. Från och med december kommer vår vardag att se helt annorlunda ut. Jag ska börja på mitt första riktiga jobb någonsin och Elvin ska börja dagis. Allt det här har löst sig idag kan man säga. Igår stod vi utan dagisplats och skulle antagligen få skjuta på inskolning för att få plats på en av kommunens tillfälliga(?)  lösningar då det är fullt överallt. Men ibland har man tur. Och jag känner mig så lyckligt lottad nu så ni förstår inte. Elvin har fått plats på vårt förstaval och jag kommer att jobba i Vimmerby. Den bästa av alla bra lösningar.

Nu ska jag sova. Hoppas jag. Det är inte jag som bestämmer sånt i den här familjen.

Snart blir han förpassad från matbordet.

Alltså, bordskicket, när kommer det? Jag bryter snart ihop på all utspottad och kastad mat. Det värsta är när han gapar, börjar tugga på maten för att sedan långsamt spotta ut den ur munnen och allra sist ta lite mat i händerna och pressa genom fingrarna. Snart får han äta på balkongen.

Jag har under en tid kört med taktiken att jag låtsas som om ingenting när han håller på. Jag tänker att om jag uppmärksammar det kanske blir en rolig grej. Men då vet jag ju inte heller om han lär sig att göra rätt. Hur sträng eller snäll ska man vara? Den där dagisplatsen (som än så länge inte finns då det är fullt på alla dagis) lockar mer och mer. Men det är verkligen med blandade känslor. Han kommer att vara knappt 15 månader när han börjar. Om vi får som vi vill.

Kom nu med lite sjyssta bordsskickstips är ni gulliga, för mitt vanligtvis låånga tålamod är snart slut. Redan imorrn om det blir en likadan dag som idag.

Alltså mums!

Vi ska ha 1-årskalas här på lördag och det ska bjudas på tårta och cupakakes så idag har jag bakat. Jag googlade efter ett vanligt recept på vaniljmuffins och hittade ett som var helt fantastiskt. Jag bakar muffins nån gång då och då och har aldrig använt samma recept nån gång. Jag gillar att variera mig men sen tror jag inte att jag varit helt nöjd nån gång. Förrän nu då. Nu vet i tusan om det blir mer variation.

Sockerrus.se är sidan som är väl värt ett besök om man ska baka. Jag kör på några vaniljmuffins och stoppar i choklad i dom andra. Och tårtan, ja det återstår att se hur den historien slutar. Jag har aldrig gjort tårta tidigare.

Bild lånad från sockerrus.se.

Det lider mot sitt slut.

Vi försöker krama ur det sista av Astrid Lindgrens Värld innan det stänger för säsongen. Elvin och hans bästis Levi är i en perfekt lekålder nu. Vi sitter ju inte stilla på föreställningarna eller så. Det är inte att tänka på. Vi försöker hitta dom bästa lekställena för två ettåringar. Den ena (Elvin) stappligare än den andra.
Elvin älskar dom små husen. Öppna och stänga dörrarna och banka på fönstren är en favoritsyssla. Det har hoppats i hö, klättrats överallt, åkt rutschbana och ätits våfflor och pannkakor.

Jag längtar redan efter höstlovet och den mysiga marknaden. Annars är det alltså maj nästa år som gäller. Det ska bli spännande att se tillbaka på det här inlägget om ett år. Jag hoppas att jag har fått se iaf en föreställning stillasittande. Jag ska spela Pippi och Emil för fullt här hemma så att han inte vet annat sen.

Vissa dagar är fortfarande mindre bra här hemma och Gnällvin tittar fram titt som tätt men gud vad underbart det är samtidigt. Om han är gnällig drar han i mina kläder och då är det bara att sätta sig ner med honom och vips så var gnällandet över. Jag börjar att förstå hans språk. Och han har humor, det ser jag och glimten i ögat går inte att ta miste på. Han älskar att vara ute och leka, utan att stoppa allt i munnen, bara det är ju fantastiskt.

Just nu känns det som att jag vill vara hemmamamma för alltid. Men det kan låta annorlunda redan imorrn. Och det är ju också härligt på sitt vis.

Uppdatering 26/9: Nej, det var precis lika härligt att vara hemma idag! Idag har mys-Elvin fått en liten myshörna i sitt rum och han älskar den. Synd att hans rum är så himla litet. Jag drömmer vidare om ett stort hus...

Elvins tolfte.

Första paketet öppnat. Och visst fattar jag galoppen, bara att slå så låter det.

Då var han alltså ett år, vår lilla skrutt. Och det är en bestämd liten skrutt. Han visar mer och mer vilja och temperament. Han är fortfarande extremt nyfiken och vill göra det jag gör mest hela tiden annars blir det gnäll. Att låta mamma diska i fred är inte att tänka på. Varenda millimeter av lägenheten är garanterat utforskad flera gånger om. Och vårt hem blir mer och mer stilrent. Inte helt dåligt egentligen men inte så hemtrevligt. Det där med att låta sakerna stå kvar och lära barnet att det är ajaj, ja det har vi försökt med läänge nu. Jag orkar inte så då är det lättare att ta bort skiten.

Han gillar att leka med sina kompisar och skrattar åt dom och härmar. Han är en liten härmapa. Han försöker sätta på TV:n med dosan eller pratar i telefon i den. Helt korrekt ju. Han gör som vi gör. Han förstår och lär sig saker snabbt. Han klappar händerna och vinkar mest hela tiden. Och pekar på lampan. Och säger mamama. Gud så duktig han är!

Han har tjorvat med maten den sista tiden. Det är från dag till dag och det är tydligen väldigt normalt. Han sover bra på dagarna, ofta tre timmar uppdelat på två. Nätterna är oförändrade. Han vaknar minst en gång för välling. Och det varierar i tid. Har vi tur vaknar han inte förrän fem första gången. Men han kan lika gärna vakna vid ett. Det har varit mer oroligt även med sömnen sista tiden. Utvecklingsfas månne?

Han har även haft feber ännu en gång. I lördags var han helt utslagen stackarn. Men mamman fick mig en riktig mysdag i sängen med den lilla sjuklingen. Inget ont som inte för nåt gott med sig.

Det är nog vår ettåring i ett nötskal. Envis, glad, nyfiken. Och lite gnällig ibland.

Då var han ett år då.

Då har första året har passerat. Vemodigt, häftigt, jobbigt, underbart. En fantastisk bergochdalbana sammanfattat. Och idag på ettårsdagen var lilla plutten ovanligt trött och gnällig. Jag vet inte varför men det var ju typiskt. Men det är ju ändå bara jag som kommer ihåg det iaf. Elvin hade ett minikalas med sin kompis Levi och hans mamma och sin farmor och farfar. Han är numera stolt ägare till en turkos Bobby Car. Den lär det åkas på en hel del. Tack till er som firade mig idag! Nästa helg väntar det stora kalaset.

Nya minnen att spara.

En fantastisk helg är snart över och sparad i minnesbanken där uppe. Jag åkte till Jönköping i fredags för övernattning och trevligt sällskap för att sedan tidigt igår morse fortsätta mot Stockholm. Tjejmilen var målet för tre av fem före detta sjukgymnaststudenter. Jag och Sara ,som är nybliven mamma, och hennes lilla Lydia var hejarklack. Det var härligt väder ute på Gärdet och timmarna gick snabbt. Alla kom i mål och var nöjda med sina resultat.Kvällen fortsatte i en mysig lägenhet i Aspudden med god mat. Idag åt vi en supergod brunch på Petite France innan jag begav mig mot bussen.

Det här är en sån där helg som man, hur man än försöker, inte hittar något negativt med. Allt har bara varit så bra. Vädret sätter lite extra guldkant såklart. Och Stockholm är underbart. Jag får alltid en speciell känsla i kroppen när jag är där. Och jag vill tillbaka snart. Tur då att vi har biljetter till Sveriges VM-kvalmatch mot Tyskland i oktober. Så jag behöver inte vänta länge.

Vilken lycka det är att ha fyra fina vänner utspridda i landet och det kan gå länge mellan gångerna vi ses, men när vi väl gör det så är allt som vanligt. Det är nog annorlunda att träffa nya vänner senare i livet som dessutom delar samma intressen. I vårt fall var det utbildningen som förde oss samman. Under tre år delade vi det mesta och lärde känna varandra innan och utan. Träffas man när man är 18 hinner det hända så mycket i livet och man förändras som person under de kommande åren. Men när man är drygt 25 så tror jag att man hittat sig själv och vet vem man är. Det är en bra grund för en lång vänskap.