Det var en gång...

Jag älskar böcker! Det var alldeles för länge sedan jag hade ro att läsa en. Tiden finns om jag vill. Jag vill gärna överföra mitt intresse för böcker på Elvin och jag tränar så ofta jag kan. Vi sitter ner minst en gång varje dag och läser en bok. Och då är det pekböcker för något annat hinns inte med. Han vill ju gärna vara med och hålla och känna och slita också så böckerna med tunna sidor får vänta.

Jag har precis surfat runt och letat efter nya pekböcker att köpa och det fanns ju mängder med roliga. Bra julklappstips också för er som undrar. Alla från Adlibris.

Lite ba och piruetter.

Jag tänkte att det var på tiden att uppdatera lite här. Mest för min egen skull den här gången. Jag försöker att dokumentera det viktigaste som händer i Elvins liv så att det för alltid kan kommas ihåg. Han är ju wätt stor nu vår lilla skrutt. Så pass stor att han den här veckan börjat på dagis. Eller det är inskolning först men det känns nästan som att han har börjat. Förutom att jag går hemma själv och bara väntar på att få hämta honom.

Inskolningen började i tisdags och varade bara i en timme. Både jag och Toffe var med och det gick jättebra. Vi var ute först och han älskar att vara ute. Han knallade omkring och sysselsatte sig själv och brydde sig inte om oss det minsta. Vi var även inne en stund och det var ramaskri när vi skulle in och ta av kläderna. Kläderna är en kamp varje dag, både på och av och det är skittråkigt. Även blöjan. Men han lär nog förstå tids nog att han inte vinner den kampen. Det var ungefär samma sak i onsdags, inga problem alltså. Så igår fick han vara själv i ett par timmar och äta där. Idag var han själv i tre timmar. När jag kom för att hämta idag hörde jag ett bekant skrik inne från toaletten. Elvin. När jag kom dit höll hans fröken på att ta på honom kläderna efter mat och blöjbyte. Han var inte nöjd. Haha. Dom lär få kämpa med den där envisa lilla saken innan han lär sig. Om han nu gör det. Nästa vecka är dagarna längre och han ska även sova där. Väldigt spännande.

Det pratas en hel del nu också och vi märker att han förstår vääldigt mycket som vi säger. Det är hur kul som helst att man verkligen kan prata med honom nu. Jag får ju mest oförståeligt babbel tillbaka men vi har ändå en diskussion. Mamma, pappa, tittut, kisse, hej, tack, banan och mat är saker vi numera förstår. Men allt låter inte som originalet. Banan är "ba". Men det spelar ingen roll, vi fattar ju. Och han tar tag i oss när han vill att vi ska komma vilket underlättar i många situationer. Och när han kastar maten på golvet, ja då är han mätt.

Han har börjat med konstiga utspel när saker inte går som han tänkt. Han kastar sig bakåt så att han ramlar i golvet och ligger och sprattlar och skriker. Och ofta gör det ont vilket är förklarligt. Vredesutbrott som säkert hör till på ett eller annat sätt. Dom lindras nog med tiden men det är ett märkligt beteende att medvetet göra sig illa. Lika ogulliga som utbrotten är, lika gulligt är det när han istället dansar loss till musik. Han stampar med foten och gör små piruetter. Blandad kompott från vår mini men vi älskar honom såklart gränslöst oavsett beteende.

Tre minuter med Elvin Lätt.

Ja, gitarren är rolig. Jag spelar och pillar på den en stund.

Eller nej, jag letar efter något annat i hyllan.

Just det, den här boken är ju väldigt rolig.

Vad händer på tv:n nu? Jag får ju inte missa nåt! 

Och tillbaka till hyllan för där finns det ju ännu fler grejer.

Tex den här fina väskan som är rolig att bära runt på i ca... 10 sekunder.

Dom här bilderna visar så mycket av Elvin just nu. Han är inte stilla många sekunder åt gången. En rastlös liten kille som inte gärna leker med sina leksaer mer än nån sekund hit och dit. Det är fart och fläkt hela tiden och jag känner mig som en riktig tjatmorsa som springer efter (när jag orkar) och säger nej och ajabaja och fy Elvin och bla bla bla. Jag hänger inte med i hans tempo. Och jag är för tillfället väldigt trött på att få hjärtat i halsgropen hela tiden då det klättras på allt. Och eftersom att han har så bråttom och är helt orädd händer det olyckor hela tiden. Jag förstår att det blir bättre och jag märker ju att han klarar av sina våghalsiga uppdrag bättre och bättre för varje dag. Men ändå. Samtidigt är det fantastiskt att se honom växa och bli en egen person med en egen vilja (oh ja) och jag gillar att han tar för sig för det gör han verkligen. Jag ser på honom att han tänker "det här klarar jag, jag är ju Elvin och jag kan allt". Haha.

Här förbereds det (för mycket?).

Jag har gått all in på det här med att förbereda dagisstarten om några veckor. Om det är för mycket återstår att se. Jag har beställt namnlappar och märkpenna och håller som bäst på att fixa MAM-nappar med Elvins namn på. Jag tänker att det måste vara svårt att hålla reda på allas saker och jag vill heller inte bli av med grejer. Och om jag hade vetat att man kunde göra egna MAM-nappar tidigare så hade jag gjort det.

Hur smidigt liksom?

Jag blir rädd. För framtiden.

Elvin och jag var på höstmarknaden på Alv en sväng igår. Vi lekte i småhusen på Bråkmakargatan samtidigt som några större barn kom från Mattisborgen och höstlovsklubben. En kille, typ 8-9 år verkar ha fått kontakt med en tjej, nåt år yngre. Men ingen fin kontakt utan tvärtom, dom tjafsar. Killen verkar tro att han har övertaget och säger, så överlägset till tjejen att jag höll på att gå fram och nypa honom i örat, att "bara min tröja kostar 600 kronor, mer än allt du har på dig sammanlagt." Du ser billig ut." Och så han gör en gest med handen framför henne demonstrativt. Usch. Tjejen svarade att så inte var fallet,  tyvärr inte helt övertygad. Stackars tjej! Och jag står bredvid och bara gapar och tror knappt att det jag hörde var sant. Killen slöt sedan upp med sitt lilla gäng och dom skrattade tillsammans och pekade på tjejen. Jag hoppas att hon aldrig mer behöver träffa den där killen. Men jag hoppas än mer att han växer upp med bättre självkänsla, som inte sitter i kläderna. Och han inte känner att hsn behöver trycka ner andra för att stärka sig själv.

Jag vet att det är för tidigt att säga att en ettåring har bra självkänsla. Men man kanske kan se nån form av trygghet. Vi var iaf på Elvins nya dagis en stund på förmiddagen. Han såg sig nyfiket omkring både inne och ute. Han lekte med dom stora barnen. Klampade omkring ute som om han inte gjort annat. Han utstrålade en trygghet i sitt kroppsspråk. Det kan förändras över en natt, jag vet. Men förhoppningsvis bara tillfälligt.