Jag ger mig inte.

Jag tror att det här blir tredje gången gillt. Femminutersmetoden på natten. Vi vill sova och inte värma mer välling. Och Elvin skulle må bra av att sova han också. Funkar det inte den här gången ger jag upp och väntar på dagen som ALLA säger kommer nån gång. Dagen då ens barn börjar sova hela nätter.

Jag förstår att det dröjer innan små barn sover bra, det gör jag och jag har funnit mig i det ganska länge. Jag skulle kunna fortsätta att finna mig i det. Men. Jag är en person som inte kan låta bli att testa saker. Jag kan finna mig i saker som jag vet att jag inte kan påverka men om det finns en chans att förändra och förbättra, så vill jag pröva.

Jag ska tillägga att de flesta tips man kan hitta på nätet handlar om att införa en bra kvällsrutin. Vi har haft en helt fungerande kvällrutin sen Elvin var väldigt liten. Han somnar oftast som en stock vid 19. Såklart inte alltid, precis som att jag inte somnar 22 varje kväll trots samma kvällsrutin. Så tipsen på näten för att sova hela natten har inte hjälpt.

Inatt vaknade Elvin första gången vid 23:30. Jag gick in var femte minut i 40 minuter. Helt okej. Han var arg, inte ledsen. Sen vaknade han igen vid 3 och då tog det ca 20 min. Jag var dock väldigt trött och somnade på köksoffan så jag kan inte säga exakt. När han vaknade igen 5:50 ville jag inte ge honom välling trots att han nog hade somnat om. Jag tänkte att han inte skulle förstå att det var morgon och okej att dricka välling, för det är det. Han kan få morgonvälling igen när han förstår att han inte ska vakna på natten. Så det blev en medvetet valt tidig morgon.

Nu laddar jag för natten med att ligga i soffan och förhoppningsvis somna tidigt så att jag får några goda timmars sömn.

Håll tummarna för att tredje gången gillt fungerar. För det blir inte en fjärde.

Julen 2013 i bilder

Julaftons morgon hos mormor och morfar och första titten på granen.
Ja, ni ser ju att det var svårt att hålla fingrarna i styr.

Ajaj, varmt! Bäst att hålla sig på avstånd.

En söt liten tomtenisse!

Taktu, taktu, taktu, sa Elvin när paketet hade öppnats.

Julens roligaste syssla: flytta nötter (eller Dumle) från en skål till en annan. 

Och så här är det mest hela tiden. Alla tittar på Elvin. Såklart. Och han showar loss. Såklart.

En av dom bästa julklapparna var en fin dammsugare.och den är redan välanvänd här hemma.

Gosiga lår och spretiga tår.

Pappa och Elvin öppnar paket när vi mellanlandar en snabbis hemma på juldagen. En fin spis gömde sig där i.

Juldagen spenderades i Djursdala med busiga Wille.

Till sist en av få bilder med Elvin och hans mamma på.

Ett jäkla rörigt år är nu slut.

Julen är över och snart är det nya året här. Jag ser verkligen fram emot ett helt nytt år. Inte för att det som gick var dåligt på nåt sätt, möjligtvis lite rörigt.

I januari började jag min sista termin på sjukgymnastutbildningen och det var med blandande känslor. Jag skulle gå i en helt ny klass utan någon jag kände, jag ammade fortfarande och var inte alls sugen på att plugga. Men våren hankade sig fram. Toffe var pappaledig när jag var i skolan. I april hade jag slutat amma och kunde njuta lite mer av dagarna hemifrån. I april hade jag även två veckors praktik i Linköping så då bodde vi hela familjen i Kisa delar av de veckorna. Lite röriga veckor ja. Elvin fick sina första tänder och var riktigt dålig på alla vis och det var skönt att vara i skolan samtidigt som att det var jobbigt att inte kunna ta hand om honom. Två extremt låånga veckor. Maj kom och jag såg slutet. Det var kämpigt som tusan att bli klar med allt men den 8 juni var det examensdag och jag har nog aldrig i hela mitt liv känt en sån stor lättnad.

I juni och juli var jag för första gången sedan Elvin föddes helt mammaledig. Och för att röra till det lite sen i augusti så jobbade jag i fem veckor. Elvin han hade många barnvakter under de veckorna eftersom att Toffe bara kunde vara hemma i tre av dom.Samma visa där. Skönt att jobba men såå skönt att sedan ha hela september, oktober och halva november helt ledigt innan det var dags för jobb igen. Och där är vi nu. Vi har haft en toppenjul efter drygt tre veckors jobb och dagis. Imorgon är det nyårsafton 2013. Om mitt år gick från att vara rörigt till att så sakteliga ordna upp sig riktigt bra så skulle jag säga detsamma för Elvin.

Han var ganska länge ett lite gnälligt barn. Han var inte helt nöjd förrän han lärde sig krypa och sedan gå skulle jag säga. Jag överdriver givetvis en del men det känns fortfarande så. Bland dom bästa dagarna hade vi i underbara september när han hade lärt sig gå hyfsat bra, vädret var fantastiskt och ALV var öppet. Halva oktober var bra sedan var vädret riktigt trist den sista månaden hemma. Vi var väldigt rastlösa både Elvin och jag veckorna innan inskolningen drog igång. Det var nog meningen tror jag. Jag var jättesugen på att börja jobba och kände ingen ångest för att ha Elvin på dagis.

Vi har verkligen fått en mjukstart på både jobb och dagis. December är en ganska sjysst månad på det viset. Dock är det en dyr månad istället och man ska fara runt som en skållad råtta på alla möjliga ställen. Sen att vi firar årsdag den 27 december samt att Toffe faktiskt idag fyller 30(!) gör inte månaden lugnare. Vi har haft kalas idag och imorgon är dagen fullspäckad. Jag gillar när det är fullt upp men att planera är inte min starka sida har jag märkt. Iaf inte flera saker samtidigt, då blir det kortslutning och då kan jag inte tänka eller komma ihåg något alls.

Jag ska försöka att planera bättre 2014. Det är mitt nyårslöfte.

Jag ser fram emot ett helt år av Elvin och hans utveckling. Det är så fränt att inte veta vad som kommer att hända men veta att det kommer att hända massor. Han ger mig så mycket glädje varje dag, den där lilla skrutten. Ett bildsvep på den finaste jag har får bli i ett eget inlägg för det här är redan så långt.

Gott nytt år på er ♥

Monday, sweet monday.

Jag jobbar 80% och är ledig måndagar. Det är så himla skönt så det nästan inte går att beskriva. Söndagen framkallar ingen jobbångest och när det är måndag kväll vill jag (än så länge) bara komma igång att jobba. Det känns verkligen att vi får en extra dag ihop, jag och krulltotten. Idag på morgonen slappade vi, åt sen lunch hos Toffes farmor, åkte hem och sov för att sedan göra ett viktigt ärende på stan. Och lite annat smått och gott. Jag fick även lära mig hur man ser att en propp har gått och att det inte är så svårt att byta. Det blev lite kaos (efter att proppen hade gått) och det slutade med att jag flyttade ut mikron på hallgolvet å så åt Elvin och jag mat framför tv:n eftersom att det var i köket proppen hade gått. Sen visade det sig att det till och med fanns en helt ny propp att byta till. Jaja, nu behöver jag inte få panik nästa gång det händer.

Med snutten såklart.

Öppna och stänga dörrar är superkul. Speciellt om man har en nyckel att försöka låsa med. Idag ramlade jag med nyckeln i handen och slog hål på läppen. Tror tyvärr att det är färdiglekt med nycklar för min del nu...

Älskade snutte.

Jag är visst poppis.

Om Elvin kunde prata skulle han säga: "Du och jag snutten"! Som han gillar den alltså. De senaste två veckorna han har knappt inte gjort något utan att ha snutten i ena handen. Vi har dock bara en och  i över ett halvår. Ni kan ju gissa hur ofta den är tvättad... Han ska alltså få en ny i julklapp och jag kan inte bestämma om jag vågar köpa den randiga. Jag gillar ju förändring. Den är beige iaf. Och har dom där gosiga öronen. Förhoppningsvis räcker det. Babyjoy.se kommer nog att få en beställning inom kort. Typ imorrn om den ska hinna hem innan jul.

Jag håller tummarna för att jag blir lika poppis.

Matsituationen hemma är fortfarande minst sagt kladdig. Och inte jätterolig. Men den blir bättre. Han äter ofta själv nu, med både sked och gaffel. Iaf till en början, det slutar ofta med att han äter med händerna. Jag är en person som, om möjligt, vill hitta lösningar som förenklar och förbättrar. Jag har dock märkt att det är hopplöst ibland, bara att gilla läget. I det här fallet vet jag inte om det finns en bättre lösning. Kanske. Jag börjar trötta på att varje gång vi äter säga minst 10 gånger att man inte får kasta maten på golvet, flaskan är till för att drickas ut, inte hälla ut vattnet. På dagis äter han som en häst, visserligen en hel del med händerna men ändå. Han är inte lika noga med att maten hamnar i magen här hemma.

En haklapp med krage och stor ficka skulle ju hindra en hel del kladd...

Det vore bra med en mugg som inte går sönder när han ska lära sig att dricka utan pip.

Han älskar att dricka ur våra sportflaskor men när han dregglar
och snorar som aldrig förr skulle det vara trevligare om han hade en egen.

Ergonomiska bestick.

Alla grejer finns på babyjoy.se. 

Lite ba och piruetter.

Jag tänkte att det var på tiden att uppdatera lite här. Mest för min egen skull den här gången. Jag försöker att dokumentera det viktigaste som händer i Elvins liv så att det för alltid kan kommas ihåg. Han är ju wätt stor nu vår lilla skrutt. Så pass stor att han den här veckan börjat på dagis. Eller det är inskolning först men det känns nästan som att han har börjat. Förutom att jag går hemma själv och bara väntar på att få hämta honom.

Inskolningen började i tisdags och varade bara i en timme. Både jag och Toffe var med och det gick jättebra. Vi var ute först och han älskar att vara ute. Han knallade omkring och sysselsatte sig själv och brydde sig inte om oss det minsta. Vi var även inne en stund och det var ramaskri när vi skulle in och ta av kläderna. Kläderna är en kamp varje dag, både på och av och det är skittråkigt. Även blöjan. Men han lär nog förstå tids nog att han inte vinner den kampen. Det var ungefär samma sak i onsdags, inga problem alltså. Så igår fick han vara själv i ett par timmar och äta där. Idag var han själv i tre timmar. När jag kom för att hämta idag hörde jag ett bekant skrik inne från toaletten. Elvin. När jag kom dit höll hans fröken på att ta på honom kläderna efter mat och blöjbyte. Han var inte nöjd. Haha. Dom lär få kämpa med den där envisa lilla saken innan han lär sig. Om han nu gör det. Nästa vecka är dagarna längre och han ska även sova där. Väldigt spännande.

Det pratas en hel del nu också och vi märker att han förstår vääldigt mycket som vi säger. Det är hur kul som helst att man verkligen kan prata med honom nu. Jag får ju mest oförståeligt babbel tillbaka men vi har ändå en diskussion. Mamma, pappa, tittut, kisse, hej, tack, banan och mat är saker vi numera förstår. Men allt låter inte som originalet. Banan är "ba". Men det spelar ingen roll, vi fattar ju. Och han tar tag i oss när han vill att vi ska komma vilket underlättar i många situationer. Och när han kastar maten på golvet, ja då är han mätt.

Han har börjat med konstiga utspel när saker inte går som han tänkt. Han kastar sig bakåt så att han ramlar i golvet och ligger och sprattlar och skriker. Och ofta gör det ont vilket är förklarligt. Vredesutbrott som säkert hör till på ett eller annat sätt. Dom lindras nog med tiden men det är ett märkligt beteende att medvetet göra sig illa. Lika ogulliga som utbrotten är, lika gulligt är det när han istället dansar loss till musik. Han stampar med foten och gör små piruetter. Blandad kompott från vår mini men vi älskar honom såklart gränslöst oavsett beteende.

Tre minuter med Elvin Lätt.

Ja, gitarren är rolig. Jag spelar och pillar på den en stund.

Eller nej, jag letar efter något annat i hyllan.

Just det, den här boken är ju väldigt rolig.

Vad händer på tv:n nu? Jag får ju inte missa nåt! 

Och tillbaka till hyllan för där finns det ju ännu fler grejer.

Tex den här fina väskan som är rolig att bära runt på i ca... 10 sekunder.

Dom här bilderna visar så mycket av Elvin just nu. Han är inte stilla många sekunder åt gången. En rastlös liten kille som inte gärna leker med sina leksaer mer än nån sekund hit och dit. Det är fart och fläkt hela tiden och jag känner mig som en riktig tjatmorsa som springer efter (när jag orkar) och säger nej och ajabaja och fy Elvin och bla bla bla. Jag hänger inte med i hans tempo. Och jag är för tillfället väldigt trött på att få hjärtat i halsgropen hela tiden då det klättras på allt. Och eftersom att han har så bråttom och är helt orädd händer det olyckor hela tiden. Jag förstår att det blir bättre och jag märker ju att han klarar av sina våghalsiga uppdrag bättre och bättre för varje dag. Men ändå. Samtidigt är det fantastiskt att se honom växa och bli en egen person med en egen vilja (oh ja) och jag gillar att han tar för sig för det gör han verkligen. Jag ser på honom att han tänker "det här klarar jag, jag är ju Elvin och jag kan allt". Haha.

Här förbereds det (för mycket?).

Jag har gått all in på det här med att förbereda dagisstarten om några veckor. Om det är för mycket återstår att se. Jag har beställt namnlappar och märkpenna och håller som bäst på att fixa MAM-nappar med Elvins namn på. Jag tänker att det måste vara svårt att hålla reda på allas saker och jag vill heller inte bli av med grejer. Och om jag hade vetat att man kunde göra egna MAM-nappar tidigare så hade jag gjort det.

Hur smidigt liksom?

Jag tror att han drömmer.

Elvin har börjat vakna mer på nätterna och vi försöker förstå varför. Vi kan fortfarande räkna hela nätter med sömn på två händer så vi är vana att bli väckta iaf en gång. Men som det har sett ut den senaste tiden har vi knappt kunnat söva om honom och det har inte varit ett problem tidigare.

Att han drömmer mer kan vara en anledning. Han gnyr ett tag innan han vaknar till och då är han nästan otröstlig. Lösningen innan när han bara vaknat en gång har varit välling. Men vi kan inte ge välling tre-fyra gånger, det fattar jag.

I natt var inget undantag.  Han vaknade sttax efter 12. Skillnaden var att han inte fick välling. Vi körde istället femminutersmetoden. Han somnade strax innan 2. Yey, trötta föräldrar. Men, han somnade iaf utan välling och det är det viktigaste. Han sov till 07:10 imorse och det är verkligen okej.

Jag är lite nervös över hur natten ska gå. Han har redan vaknat två gånger ikväll och den sista gången var han helt förtvivlad och grät länge i sömnen innan han vaknade. Jag fick tom ta upp honom en stund så att han skulle lugna ner sig.

Och just det, idag när vi lekte såg jag två nya tänder i lillens mun. Långt bak. Dom måste ha tittat ut för några dagar sedan. Kanske även bissingarna kan ha något att göra med den störda sömnen.

Jag borde gå och lägga mig nu så att jag är redo för nattens eventuella strider. Keep your fingers crossed.

Snart blir han förpassad från matbordet.

Alltså, bordskicket, när kommer det? Jag bryter snart ihop på all utspottad och kastad mat. Det värsta är när han gapar, börjar tugga på maten för att sedan långsamt spotta ut den ur munnen och allra sist ta lite mat i händerna och pressa genom fingrarna. Snart får han äta på balkongen.

Jag har under en tid kört med taktiken att jag låtsas som om ingenting när han håller på. Jag tänker att om jag uppmärksammar det kanske blir en rolig grej. Men då vet jag ju inte heller om han lär sig att göra rätt. Hur sträng eller snäll ska man vara? Den där dagisplatsen (som än så länge inte finns då det är fullt på alla dagis) lockar mer och mer. Men det är verkligen med blandade känslor. Han kommer att vara knappt 15 månader när han börjar. Om vi får som vi vill.

Kom nu med lite sjyssta bordsskickstips är ni gulliga, för mitt vanligtvis låånga tålamod är snart slut. Redan imorrn om det blir en likadan dag som idag.

Elvins tolfte.

Första paketet öppnat. Och visst fattar jag galoppen, bara att slå så låter det.

Då var han alltså ett år, vår lilla skrutt. Och det är en bestämd liten skrutt. Han visar mer och mer vilja och temperament. Han är fortfarande extremt nyfiken och vill göra det jag gör mest hela tiden annars blir det gnäll. Att låta mamma diska i fred är inte att tänka på. Varenda millimeter av lägenheten är garanterat utforskad flera gånger om. Och vårt hem blir mer och mer stilrent. Inte helt dåligt egentligen men inte så hemtrevligt. Det där med att låta sakerna stå kvar och lära barnet att det är ajaj, ja det har vi försökt med läänge nu. Jag orkar inte så då är det lättare att ta bort skiten.

Han gillar att leka med sina kompisar och skrattar åt dom och härmar. Han är en liten härmapa. Han försöker sätta på TV:n med dosan eller pratar i telefon i den. Helt korrekt ju. Han gör som vi gör. Han förstår och lär sig saker snabbt. Han klappar händerna och vinkar mest hela tiden. Och pekar på lampan. Och säger mamama. Gud så duktig han är!

Han har tjorvat med maten den sista tiden. Det är från dag till dag och det är tydligen väldigt normalt. Han sover bra på dagarna, ofta tre timmar uppdelat på två. Nätterna är oförändrade. Han vaknar minst en gång för välling. Och det varierar i tid. Har vi tur vaknar han inte förrän fem första gången. Men han kan lika gärna vakna vid ett. Det har varit mer oroligt även med sömnen sista tiden. Utvecklingsfas månne?

Han har även haft feber ännu en gång. I lördags var han helt utslagen stackarn. Men mamman fick mig en riktig mysdag i sängen med den lilla sjuklingen. Inget ont som inte för nåt gott med sig.

Det är nog vår ettåring i ett nötskal. Envis, glad, nyfiken. Och lite gnällig ibland.

Då var han ett år då.

Då har första året har passerat. Vemodigt, häftigt, jobbigt, underbart. En fantastisk bergochdalbana sammanfattat. Och idag på ettårsdagen var lilla plutten ovanligt trött och gnällig. Jag vet inte varför men det var ju typiskt. Men det är ju ändå bara jag som kommer ihåg det iaf. Elvin hade ett minikalas med sin kompis Levi och hans mamma och sin farmor och farfar. Han är numera stolt ägare till en turkos Bobby Car. Den lär det åkas på en hel del. Tack till er som firade mig idag! Nästa helg väntar det stora kalaset.

Fem minuter kan vara extremt långa.

Jag fick ett infall igår kväll när jag skulle lägga Elvin eftersom att han inte ville sova. Jag började med 5-minutersmetoden. Bara sådär. Jag borde kanske ha läst på lite innan men det gjorde jag under tiden istället och det var inte så krångligt. Hur det gick? Inte så bra med tanke på att han var hysteriskt ledsen i typ 45 minuter. Men det är tydligen helt normalt. Efter det var han så utmattad att han bara låg och småpratade lite tyst och stillsamt innan han efter 50 minuter somnade för natten. Då var klockan strax innan 20. Sen sov han till ca 7:30 imorse och hela nätter är vi verkligen inte bortskämda med.

Det var inte alls kul att han var så ledsen men jag hade ändå bestämt mig. Nu är det så här det får bli. Jag laddade mentalt hela dagen idag för kvällens batalj. Och den gick betydligt.bättre. Han sov efter ca 30 minuter och var inte alls lika ledsen. Stundtals var han det men det var som att han insåg att det inte var idé att hålla på längre. En hel natt är bara bonus det är minskad läggtid och att han ska lära sig att somna själv vi vill åt. Det har tagit runt en timme, ofta mer de senaste veckorna. Ännu värre om vi är iväg nånstans, vilket inte är så konstigt.

Jag har läst en hel del om den här metoden nu och det sägs både bu och bä. Jag tror inte alls att det skadar barnet som vissa påstår. Jag tänker att det tvärtom är ett tryggt barn som kan somna själv. Vi visar minst var femte minut att vi inte lämnat honom och har dörren på glänt. Men ja han får gråta en hel del och det kanske inte är bra. Dock har jag märkt en skillnad på hans gråt. Den här gråten som varit de senaste två kvällarna är inte otrygghetsgråt utan arggråt. Han är jättearg och kastar napp och snutte i protest. Det kommer gå över.
Jag tror iaf inte han kommer komma ihåg det här och bli otrygg på nåt sätt. Vi får ge honom trygghet när han är vaken och innan han ska sova istället genom att ha bra rutiner. Då vet han vad som gäller.

Nu ska jag försöka sälja en bil. Lycka till till mig...

11 månader gammal.

Här är jag!

18 augusti. 11 månader idag. Och det fortsätter att hända nya saker varje dag. Idag har vi varit på dop och han knallade runt som en liten bredbent fyllegubbe med vevande armar mest hela tiden.

Han visar mer och mer personlighet den här lilla mannen och med den även viljan och envisheten. Vi har vetat läänge att han har temperament och blir tjurig när det inte går som han vill men nu visar han det på ett mer konkret sätt. Han spottar ut maten när han inte vill ha mer eller kastar den demonstrativt på golvet. Han kan bli jätteledsen om vi tar ifrån honom något han vill ha. Förut idag stod med ena foten på en av mina skjortor som låg på golvet. Han försökte få bort den genom att dra i den men det gick inte bra alls och han blev så himla arg. Helt knallröd och skrikig.

Han gör mer ljud ifrån sig och har börjat med en massa roliga grimaser. Han säger mamama ofta men inte helt riktat till mig än. Jag väntar med spänning. Han säger papapa också men inte lika ofta. Och inte till sin pappa. Annars är typ tittut (tittit) det vi kan urskilja. Han gör brum-ljud med munnen och spottar och gör bubblor.

Han är en riktig upptäckare. Det är inte många millimeter här hemma som inte utforskats. Det ska pillas på allt och vändas och vridas. Tv:n är utsatt och dosorna är väldigt populära och alla sladdar. Dessa sladdar, fortfarande alltså. Tyvärr är sladdar sällan bra att leka med så det blir många nej och tårar när vi tar bort dom eller försöker lära honom att det är ”ajaj”.

Han äter bra men helst själv. Det går bra med burkmat om han får egen mat att plocka med. Idag ät han blodpudding för första gången och det gillade han. Korv är annars en storfavorit. Och frukt i alla dess former.

Sömnen är så mycket uppochner just nu så jag vet inget mer än att han somnar mellan sju och halv åtta. Oftast. Idag tidigare och ibland senare. Han kan fortfarande vakna upp till två gånger på nätterna och vilja ha välling (annars blir det ramaskri). Den här veckan han dessutom vaknat strax efter sex på morgonen. Och sovit sämre på nätterna än på länge. Man blir ju inte klok. Inget följer ett mönster. För två veckor sedan sov han till nio nästan varje morgon och vaknade knappt nåt på nätterna. Men det jämnar väl ut sig med tiden hoppas jag.

Mycket temperament och vilja bor i den där lilla men bastanta kroppen. Men han är väldigt glad och lättsam samtidigt. Inte tykänslig det minsta utan tar första bästa ben att grabba tag i när balansen sviker och vill gärna komma upp och kika på vems ben där är. Men han är fortfarande inte så bärvänlig. Han blir som en slak orm i famnen. Det är såklart mycket roligare att ta sig runt själv.

Älskade lilla nyfikna, orädda, glada, sprudlande bebis.

Varför ska man vara så korrekt hela tiden?

Ibland när mamma inte orkar vara så petig får jag äta själv. Spännande är det!

Jag känner och klämmer och kastar.

e

Och rätt vad det är så slänger jag ner maten på golvet. Och det värsta som kan hända är att jag måste duscha och mamma får torka golvet.

Jag är ju inne i en lev-i-nuet-period för tillfället. Jag tänker extra mycket på det i vissa situationer. Som tex när Elvin ska sova. Ikväll somnade han själv efter vällingen (som han dricker helt själv, vi går ut) men vaknade nån halvtimme senare och var ledsen. Det var likadant igår. Jag stoppade in nappen men det hjälpte inte. Så då gjorde jag något som jag nästan aldrig gör, för att man inte ska göra så. Jag tog upp honom. Förstår ni? Jag tog upp honom! Och det kändes som att jag fuskade på nåt sätt.

Jag önskar varje dag att Elvin ska somna klockan sju och sova hela natten utan att jag behöver gå in till honom. Och det är här nuet kommer in. Jag tog alltså upp honom i min famn och satte mig i fåtöljen bredvid hans säng. Han somnade direkt. Då tänkte jag till lite medan jag satt där och andades in hans underbara doft. Om han skulle somna själv och ligga där inne hela natten skulle inte jag få ha den där mysiga stunden och rätt vad det är så är han sju år och vill inte alls somna i min famn.

Det är jag och Elvins pappa som har bestämt att vi ska göra på ett visst sätt i vår uppfostran och vi är båda två väldigt konsekventa. Men jag känner att jag börjar mjukna. Jag vill ju njuta av den här tiden, komma ihåg fina, mysiga stunder. Inte hur vi som föräldrar kämpade för att få allt på vårt sätt, sa nej hela tiden och tyckte att det var tröttsamt att uppfostra.

Jag inser att det inte är hela världen om allt inte fungerar felfritt hela tiden. Och det är okej att slarva med vissa saker. Dock inte tandborstningen (som vi började med alldeles för sent). Och jag vill helst att han sitter i sin stol när han äter. Och att han sover i sin egen säng. Resten kanske kan bli lite uppochner ibland, utan att det får konsekvenser.

Ett steg i taget.

Jag vill gärna hålla i nåt när jag går.

Elvin har sen vi var på Öland vecka 28 ställt sig upp och varit ganska stadig. Han har tagit nåt steg då och då, inte mer. Men igår så hände nåt, rädslan släppte helt och han kastade sig framåt hejvilt. Han hade ett gäng kompisar med mammor på besök så han ville kanske impa eller nåt. Det var helt galet iaf. Att han inte slår sig mer är ett under. Och när han väl gör det är det sällan han gråter. Han gråter oftare för att han är arg. Tyvärr.

Sen jag kom hem från jobbet har han testat gångförmågan mest hela tiden. Såklart. Som med allt annat nytt han har lärt sig. Jag skulle tro att han inom ett par veckor går ganska okej.

Tio vilda.

Idag blir Elvin 10 månader. Jag tror att han kände på sig att det var en speciell dag idag för han vaknade på lite fel sida. Lite extra vild och gnällig. Ingen bra kombo. Vildheten leder lätt till olyckor och då blir det dubbelgnäll. Vi är annars ganska förskonade från gnället för tillfället. Han blir mest tjurig när vi säger "aja baja" och sånt. Om han inte skrattar åt oss vill säga, för det händer ju typ varannan gång och lite extra när han är trött.

Det känns som att det blir mer och mer att skriva för varje månad. Det händer ju så mycket hela tiden nu. (Och jag är ju lite dålig på att uppdatera här och får då lite mer att skriva ner nu...)

Vi var på Öland förra veckan och allt gick över förväntan med Elvin. Bilresorna klart godkända, knappt inget gnäll alls (förutom ett litet bryt strax innan Målilla på hemvägen.) Vi fick upptäcka att vår vilding är lika vild i havet som på land. När han fick syn på vattnet så kröp han sitt snabbaste ner och bara fortsatte att krypa. Fram och tillbaka längs vattenbrynet men även rakt ut i vattnet. Det var bara att agera mur och hålla koll varenda liten sekund. Sanden var mest bara rolig att stoppa i munnen. Vi höll till en bit från vattnet i gräset på en stor filt. Många timmar där blev det så Elvin passade på att träna på att ställa sig upp från huksittande till stående. Det går bättre och bättre för varje dag men han är ganska ostadig fortfarande. Våghalsig som han är han han även testat att ta ett steg framåt. Utan resultat. Rakt ner på rumpan bara.

Det enda som gick sådär under Ölandsveckan var sömnen. Jisses vilka rekordläggningstider vi gjorde! Nytt rekord varje kväll. Puh. Och han vaknade rekordtidigt också. 5:20 var ingen höjdare... Men värmen och ljuset och en oskön resesäng kanske kan vara anledningen. Det har varit bättre sen vi kom hem men fortfarande svajigt. Han måste läggas vid exakt rätt tillfälle för att inte bli övertrött och gråtig. Vi sitter fortfarande kvar brevid sängen när han äter välling och går ut när han somnat men jobbar på det.
Ikväll lyckades jag dock få till läggningen klockrent och det var längesen. Han somnade typ under tiden han drack sin välling och vaknade inte till när den var slut. Och klockan var 18:45. Det kanske är det som är grejen, lägga honom lite tidigare. Vi har kört på med klockan sju nästan oavsett hur dagen sett ut men inte tänkt på att han tom kan vara trött innan.

Han äter mer och mer vuxenmat och är ganska glupsk. Men det går nog åt med tanke på hur mycket han gör av med. Roligast just nu är (fortfarande efter flera månader) att leka med sladdar, snören, skärp, ja allt som är långt och går att bita i. Och att kasta sig hej vilt fram och tillbaka på täcken, kuddan, filtar är extremt kul. Han gör även nåt liknande i sängen när han är trött för att inte somna eller nåt (vi undrar verkligen för det ser inte friskt ut) och det han än så länge kostat honom ett jack i ögonbrynet. Jag fasar för vad som komma skall. Idag fick jag även torka blod och sätta plåster på ena långfingret efter en liten olycka med en pantburk. Mycket blod på en vecka men man vänjer sig märker jag.

Älskade lilla vilddjur alltså.

Lilla stora killen.

Min lilla modiga nyfikna plutt känns väldigt stor ibland. Men det är han ju inte. Jag glömmer ofta, mitt i hans äventyrsstrapatser, att han är en bebis fortfarande. Och det är som att han velat påminna oss om det här hemma sista tiden. Han är nog inne i en fas, en separationsfas. Han vill inte bli lämnad själv ens för några sekunder. Han börjar gråta om han tror att vi ska lämna honom. Han är väldigt klängig och vill gärna bli buren om så bara för några korta sekunder. När han leker på golvet är det bäst om jag sitter ner och är med så att han flera gånger om kan krypa fram och gosa in sig i mina kläder eller hålla lite om mig. Hjärtat. Jag har förstått nu tror jag. Det är väl bara att visa att man finns där tänker jag och inte försöka göra tvärtom, att träna honom i att vara själv istället. Nej, han vill att jag, eller Toffe, ska finnas i närheten och då får vi vara det.

Det är samma visa på kvällarna. Dom som gått som på räls i flera månader har nu blivit lite tjorvigare. Elvin vill inte somna ifrån oss utan försöker hålla sig vaken i sin säng tills han typ somnar sittande. Vi får helst inte lämna rummet förrän han somnat. Det blir många tårar en sån kväll. Från Elvin alltså. I förrgår vaknade han gråtande runt tio och somnade om i min famn en stund senare. Som att det var precis det han ville. Och den stunden var inte jobbig alls för jag kan räkna på en hand dom gånger han har gjort det sen han föddes.

Han är väldigt känslig mot andra barns skrik också. Men samtidigt är han nyfiken och stannar oftast kvar i den, enligt honom, otäcka situationen.

Jag tycker egentligen inte att det är så jobbigt, tvärtom om så kan jag nästan gilla det lite. Han har klarat sig bra utan oss länge nu så det är skönt att känna sig behövd. Och jag vet att det här bara är en fas, den går över, så jag får väl helt enkelt göra det klassiska, att njuta av den extra närhet jag får från den där lilla minimänniskan.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Första långturen.

Imorgon ska vi åka och hälsa på min kusin och hennes familj i Falkenberg. Och även göra ett stopp i Ullared. Det ser jag verkligen fram emot! Det är vår första lilla familjesemester ihop. Jag oroar mig egentligen bara för en sak. Bilresan. Den kan gå hur som helst. Oavsett borde hemresan gå lite bättre för av alla saker som står på inköpslistan som ska underlätta bilfärden för Elvin borde nån roa.

Jag packar och styr nu ikväll så att vi kan komma iväg skapligt imorrn bitti. Förhoppningsvis får jag en bra nattsömn, men det vet man ju heller aldrig. Med tanke på att det bara är jag som kör så vore det skönt med många sammanhängande timmar. Det som bådar gott är att han somnade som en stock vid sju. Det var ett tag sen. Iaf här hemma.

Vi tror att han har lite separationsångest för tillfället. Under ett par veckors tid har läggningen, både på dagarna och kvällarna, varit katastrof och tagit extremt lång tid. Det är en omställning eftersom att det har varit väldigt enkelt att lägga honom tidigare. Men det varierar. Igår tog det nästan en timme att få honom att somna här hemma på hans förmiddagslur medan han somnade på typ en sekund i vagnen när vi var på kalas på eftermiddagen.

Efter vällingen på kvällarna har han nästan direkt ställt sig upp i sängen och börjat gråta. När vi går därifrån eller lägger ner honom igen blir det bara värre. Det är väl bara att vänta ut antar jag. Ikväll satt jag kvar bredvid sängen tills han somnat och det gick ju bra men jag tvivlar på att det var min närvaro som underlättade. Vi har provat det mesta innan utan resultat. Nu gillar vi mest läget för det ger sig nån gång. Mellan 9-18 månader kunde det hålla på läste jag nånstans. I värsta fall har vi nio kvar. Kanske lika bra att ställa in sig på det. Hehe.

Stora killen!

Idag blir Elvin nio månader. Och han är verkligen en stor kille nu. Bokstavligt. Han är tung och bred och jäkligt stadig. Han har även blivit stadig när han ställer sig upp. Och det gör han mot allt, hela tiden. Nu ställer han sin upp även mot väggar och sånt. Ett riktigt litet monster. Han tar sig ur selen i vagnen och ställer sig upp. Idag har jag kämpat ner honom flera gånger och då blir det ramaskri. Jäklar vilket temperament han har!

I matstolen försöker han också ställa sig upp nu. Eller kämpa sig upp och han lyckas nog när som helst. Jag tror att vi får skaffa oss en mindre stol så att han inte kan röra sig så mycket. Vad gäller maten så är det väldigt upp och ner just nu. Frukosten går oftast bra. Han gillar att äta smörgåsen själv (i små bitar än så länge) och gröten går ner men inte alltid utan protest. Mellanmålen går oftast bra. Han älskar frukt i alla smaker och yoghurt och fil. Lunchen är väl den som vi kämpar oss igenom. Jag vill gärna att han lär sig många olika smaker och varierar hans burkar friskt och dom han inte gillar spottas rakt ut. Det borde jag veta men jag tänker att han ska lära sig. Skam den som ger sig eller hur? Idag har han även lärt sig att blåsa ut maten. Det verkar som att han tror att han kan blåsa bubblor med den. Den kan bero på att han fick ett sugrör att leka med igår och tyckte att det var superkul att blåsa i och även när någon blåste på honom.

Han dricker sin välling själv numera. Och det är så skönt! Då ligger han i sängen och vi kan sitta bredvid (än så länge iaf). Vi slipper momentet att ha honom i knät och sen väcka till honom när vi lägger ner honom i sängen igen. Jag gillar allt som underlättar! Snart klarar han nog hela läggningen själv och det har varit mitt mål sen han var två månader och vi började med våra läggningsrutiner. Sen somnar han inte alltid direkt efter vällingen men då räcker det kanske med att vi går in ett par gånger och stoppar in nappen. Ikväll somnade han helt på egen hand efter typ 15 minuter.

Dock vaknar han fortfarande på nätterna. Minst en gång och vill ha välling. Jag tror att vi bara får gilla läget och se vart det leder. Han kanske är väldigt hungrig på natten. Kanske beror det på att han är extremt aktiv på dagarna. Jag vet inte och har inte ork att reda i det. Han vaknar sen runt sju nån gång på morgonen och det är också helt okej. Ett tag var sju väldigt tidigt för mig men nu är jag glad så länge jag får sova till sju. Halv åtta är sovmorgon.

Den senaste veckan har vi märkt av någon form av mammighet. Elvin har inte visat några såna tendenser innan. Inte ens tykänslighet och den finns det inte en gnutta av än. Han har velat vara i närheten av mig och gärna komma upp i famnen iaf i två sekunder.

Och dagen till ära fick jag min första puss. Eller vad det nu var. Jag kallar det puss. Jag höll Elvin i famnen och han liksom klättrade uppåt på min mage tills han kom i höjd med mitt ansikte, då öppnade han sin dregliga lilla mun och förde den mot min kind. Puss eller inte, det var mysigt. Jag fick även ca 23 klappar på min kind. Tydligen också väldigt roligt. Enligt Elvin.