11 månader gammal.

Här är jag!

18 augusti. 11 månader idag. Och det fortsätter att hända nya saker varje dag. Idag har vi varit på dop och han knallade runt som en liten bredbent fyllegubbe med vevande armar mest hela tiden.

Han visar mer och mer personlighet den här lilla mannen och med den även viljan och envisheten. Vi har vetat läänge att han har temperament och blir tjurig när det inte går som han vill men nu visar han det på ett mer konkret sätt. Han spottar ut maten när han inte vill ha mer eller kastar den demonstrativt på golvet. Han kan bli jätteledsen om vi tar ifrån honom något han vill ha. Förut idag stod med ena foten på en av mina skjortor som låg på golvet. Han försökte få bort den genom att dra i den men det gick inte bra alls och han blev så himla arg. Helt knallröd och skrikig.

Han gör mer ljud ifrån sig och har börjat med en massa roliga grimaser. Han säger mamama ofta men inte helt riktat till mig än. Jag väntar med spänning. Han säger papapa också men inte lika ofta. Och inte till sin pappa. Annars är typ tittut (tittit) det vi kan urskilja. Han gör brum-ljud med munnen och spottar och gör bubblor.

Han är en riktig upptäckare. Det är inte många millimeter här hemma som inte utforskats. Det ska pillas på allt och vändas och vridas. Tv:n är utsatt och dosorna är väldigt populära och alla sladdar. Dessa sladdar, fortfarande alltså. Tyvärr är sladdar sällan bra att leka med så det blir många nej och tårar när vi tar bort dom eller försöker lära honom att det är ”ajaj”.

Han äter bra men helst själv. Det går bra med burkmat om han får egen mat att plocka med. Idag ät han blodpudding för första gången och det gillade han. Korv är annars en storfavorit. Och frukt i alla dess former.

Sömnen är så mycket uppochner just nu så jag vet inget mer än att han somnar mellan sju och halv åtta. Oftast. Idag tidigare och ibland senare. Han kan fortfarande vakna upp till två gånger på nätterna och vilja ha välling (annars blir det ramaskri). Den här veckan han dessutom vaknat strax efter sex på morgonen. Och sovit sämre på nätterna än på länge. Man blir ju inte klok. Inget följer ett mönster. För två veckor sedan sov han till nio nästan varje morgon och vaknade knappt nåt på nätterna. Men det jämnar väl ut sig med tiden hoppas jag.

Mycket temperament och vilja bor i den där lilla men bastanta kroppen. Men han är väldigt glad och lättsam samtidigt. Inte tykänslig det minsta utan tar första bästa ben att grabba tag i när balansen sviker och vill gärna komma upp och kika på vems ben där är. Men han är fortfarande inte så bärvänlig. Han blir som en slak orm i famnen. Det är såklart mycket roligare att ta sig runt själv.

Älskade lilla nyfikna, orädda, glada, sprudlande bebis.