Ett steg i taget.

Jag vill gärna hålla i nåt när jag går.

Elvin har sen vi var på Öland vecka 28 ställt sig upp och varit ganska stadig. Han har tagit nåt steg då och då, inte mer. Men igår så hände nåt, rädslan släppte helt och han kastade sig framåt hejvilt. Han hade ett gäng kompisar med mammor på besök så han ville kanske impa eller nåt. Det var helt galet iaf. Att han inte slår sig mer är ett under. Och när han väl gör det är det sällan han gråter. Han gråter oftare för att han är arg. Tyvärr.

Sen jag kom hem från jobbet har han testat gångförmågan mest hela tiden. Såklart. Som med allt annat nytt han har lärt sig. Jag skulle tro att han inom ett par veckor går ganska okej.