Min lilla modiga nyfikna plutt känns väldigt stor ibland. Men det är han ju inte. Jag glömmer ofta, mitt i hans äventyrsstrapatser, att han är en bebis fortfarande. Och det är som att han velat påminna oss om det här hemma sista tiden. Han är nog inne i en fas, en separationsfas. Han vill inte bli lämnad själv ens för några sekunder. Han börjar gråta om han tror att vi ska lämna honom. Han är väldigt klängig och vill gärna bli buren om så bara för några korta sekunder. När han leker på golvet är det bäst om jag sitter ner och är med så att han flera gånger om kan krypa fram och gosa in sig i mina kläder eller hålla lite om mig. Hjärtat. Jag har förstått nu tror jag. Det är väl bara att visa att man finns där tänker jag och inte försöka göra tvärtom, att träna honom i att vara själv istället. Nej, han vill att jag, eller Toffe, ska finnas i närheten och då får vi vara det.
Det är samma visa på kvällarna. Dom som gått som på räls i flera månader har nu blivit lite tjorvigare. Elvin vill inte somna ifrån oss utan försöker hålla sig vaken i sin säng tills han typ somnar sittande. Vi får helst inte lämna rummet förrän han somnat. Det blir många tårar en sån kväll. Från Elvin alltså. I förrgår vaknade han gråtande runt tio och somnade om i min famn en stund senare. Som att det var precis det han ville. Och den stunden var inte jobbig alls för jag kan räkna på en hand dom gånger han har gjort det sen han föddes.
Han är väldigt känslig mot andra barns skrik också. Men samtidigt är han nyfiken och stannar oftast kvar i den, enligt honom, otäcka situationen.
Jag tycker egentligen inte att det är så jobbigt, tvärtom om så kan jag nästan gilla det lite. Han har klarat sig bra utan oss länge nu så det är skönt att känna sig behövd. Och jag vet att det här bara är en fas, den går över, så jag får väl helt enkelt göra det klassiska, att njuta av den extra närhet jag får från den där lilla minimänniskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar