Jag har länge tänkt att jag ska skriva ned hur det känns att vara gravid för andra gången. Andra gången som kommer lite i skymundan av många anledningar. Det är fullt upp och förhållandevis lite fokus på hur det känns jämfört med första gången. Men den här rocka-sockorna-dagen till ära då olikheter uppmärksammas tänkte jag skriva ned några ord.
Om jag ska göra det enkelt kan jag säga att allt har varit annorlunda den här gången. Förutom en sak och det var de första veckorna då jag levde med en jättejobbig likgiltighetskänsla. Inget var liksom viktigt och jag upplevde exakr samma känsla med Elvin. Då började jag må illa i vecka 8 och kräktes en del men mådde bra en lång stund efter en spya. Jag tror att illamåendet höll i sig till vecka 15. Den här gången kom illamåendet redan i vecka 6 och var mer eller mindre konstant fram till vecka 16 då det avtog lite. Jag har kräkts en hel del även nu men inte blivit av med illamåendet mer än korta stunder. Och när jag väl har kräkts så har det varit kaskader. Sen vecka 20 har jag nog varit helt fri från illamående men är känslig när jag är hungrig då det snabbt kommer över mig.
Med Elvin fick jag toppenfin hy och tjockt hår. Nu precis tvärtom. Än så länge är de även helt olika i magen. Med Elvin kände jag sparkar i vecka 17+5, nu i veckan 16+4. Elvin var sjövild och verkade aldrig ta det lugnt. Bara jag petade på magen så fick jag en spark som svar och det kom tidigt. Den här lilla krabaten verkar lugnare och sparkar inte lika mycket. Men det kan säkert hända en hel det på den fronten fortfarande.
Med Elvin fick jag första foglossningskänslan i vecka 18 och det blev bara värre och värre. Sista tiden hade jag svårt att gå och det tog typ 20 minuter till Konsum fast det borde ha tagit 3. Nu är jag i vecka 22, snart 23, och har idag fått första riktiga känningen av fogarna. Oviss fortsättning följer.
Något jag aldrig hade med Elvin var sammandragningar. Iaf inte som nu. Nu kommer dom så fort jag går lite längre sträckor, över 50 meter. Helt sjukt. Det gör att jag inte kan gå normalt utan vaggar fram.
Jag kan nog hittills med båda graviditeterna sammanfatta ca 4 veckor som känts helt normala och härliga. Att vara gravid är inte min grej. Och utöver alla nämnda symtom ska man gå upp i vikt och tappa bort sin kropp i väntan på bebis och nya tider. Jösses. Men jag skrattar åt det också. Jag känner mig så eländig ibland att jag inte kan annat än skratta. Och jag känner mig väldigt lycklig.
Det är så spännande med olikheter och jag dagdrömmer om hur olika eller lika de kommer att bli. Även om det egentligen är ganska oviktig för han kommer att vara älskad oavsett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar