Varför ska man vara så korrekt hela tiden?

Ibland när mamma inte orkar vara så petig får jag äta själv. Spännande är det!

Jag känner och klämmer och kastar.

e

Och rätt vad det är så slänger jag ner maten på golvet. Och det värsta som kan hända är att jag måste duscha och mamma får torka golvet.

Jag är ju inne i en lev-i-nuet-period för tillfället. Jag tänker extra mycket på det i vissa situationer. Som tex när Elvin ska sova. Ikväll somnade han själv efter vällingen (som han dricker helt själv, vi går ut) men vaknade nån halvtimme senare och var ledsen. Det var likadant igår. Jag stoppade in nappen men det hjälpte inte. Så då gjorde jag något som jag nästan aldrig gör, för att man inte ska göra så. Jag tog upp honom. Förstår ni? Jag tog upp honom! Och det kändes som att jag fuskade på nåt sätt.

Jag önskar varje dag att Elvin ska somna klockan sju och sova hela natten utan att jag behöver gå in till honom. Och det är här nuet kommer in. Jag tog alltså upp honom i min famn och satte mig i fåtöljen bredvid hans säng. Han somnade direkt. Då tänkte jag till lite medan jag satt där och andades in hans underbara doft. Om han skulle somna själv och ligga där inne hela natten skulle inte jag få ha den där mysiga stunden och rätt vad det är så är han sju år och vill inte alls somna i min famn.

Det är jag och Elvins pappa som har bestämt att vi ska göra på ett visst sätt i vår uppfostran och vi är båda två väldigt konsekventa. Men jag känner att jag börjar mjukna. Jag vill ju njuta av den här tiden, komma ihåg fina, mysiga stunder. Inte hur vi som föräldrar kämpade för att få allt på vårt sätt, sa nej hela tiden och tyckte att det var tröttsamt att uppfostra.

Jag inser att det inte är hela världen om allt inte fungerar felfritt hela tiden. Och det är okej att slarva med vissa saker. Dock inte tandborstningen (som vi började med alldeles för sent). Och jag vill helst att han sitter i sin stol när han äter. Och att han sover i sin egen säng. Resten kanske kan bli lite uppochner ibland, utan att det får konsekvenser.