Den frågan har jag ställt mig 27000 gånger sedan den 16 januari. Det var då vår resa började. Två streck på en sticka, en chock som tog några dagar att hämta sig ur. Sedan två veckor av konstant oro för att något hemskt skulle hända. September var månaden som inte fick nämnas vid namn. Jag tänkte ofta att september inte skulle komma. Att jag skulle vara utan mig av sorg och inte få uppleva det fantastiska. Det var två veckor som jag helst bara vill glömma.
Sen då, då måste väl den där lycklig känslan komma? Njae, inte riktigt. I vecka 8 började jag må lite illa. I vecka 9 ännu mer illa och nån dag senare kom första spyan. Den första av många. Jag mådde i princip konstant illa i två månader. Vissa morgnar kunde jag inte äta frukost. Andra var det kvällen som var värst. Spyorna kom lite när som. Jag blev åksjuk och fick allt som oftast springa hem från tåget. Härliga tid! Jag blev ett stort ego som bara ville ligga i soffan och inte lyfta ett finger. Illamåendet tog över hela min kropp. Allt i lägenheten luktade konstigt och jag hulkade bara jag kom innanför dörren. Mina vänner märkte inget och det var nog för att det kändes så skönt att bara få komma hemifrån.
Ja, typ så här har det sett ut tills för ett par veckor sedan. Jag har fortfarande svårt att äta på kvällarna men det är inget mot vad det har varit. Nu är jag i vecka 18 (17+4 för er som räknar så) och kan äntligen börja njuta. Men det tog sin tid. Jag har varit glad nånstans långt där inne under hela tiden men jag liksom tryckte undan känslorna och var helt avtrubbad. Sakta börjar jag vilja planera och titta på barnvagn och måla upp fantasibilder på hur den lilla Bubblan kommer att se ut. Vi ska på andra ultraljudet om knappt två veckor och det har länge varit en hållpunkt. Innan dess blir det inte allt för mycket planerande och framför allt inga inköp.
Den lyckliga känslan har infunnit sig, men det tog ett bra tag. Jag har längtat efter barn i flera år och har föreställt mig att det lyckliga kommer med plusset på stickan. Så behöver det alltså inte vara. Eller det var i alla fall inte så för mig. Men nu ni, nu bubblar det av både bebis och lycka i min mage!
3 kommentarer:
Det låter helt underbart Emma :) Eller ja lyckan du känner nu förstås. Inte det där andra med spyorna. Jag känner mig också helt glad och ser så mkt fram emot ditt barn. Man kan säga att jag bubblar lite för din lycka också <3 Lite avis blir jag också för att jag själv är så långt ifrån att få barn. Samtidigt som jag för första gången på många år bara slappnar av och låter livet vara. Jag blir inte mamma innan 30 och det är helt okej.
Puss å kärlek!
Söta lilla Emma.
Jag förstår precis vad du menar och om du frågar Johan som levde med ett monster i nio månader så lovar jag att han kommer att hålla med ; ) Jag som har tre barn kan säga att inga av mina graviditeter har varit lika och den senaste var värst. Konstigt dedär med att man målar upp en bild av hur man tror att det ska vara....och så blir det inte alls så. Hur som helst så är det värt varenda fälld hormontår och spya när de väl kommer, de små liven. Stor kram
känner ju absolut igen mig...man tror ju att det är något allvarligt fel på en när man känner sådär!! skönt att du mår bättre nu å kan vara glad åt allt!! för övrigt skulle vi testa 3d funktionen på tv:n igår...mådde jättekonstigt av att titta med den på...de gick inte alls!! stor kram
Skicka en kommentar