När tålamodet är som bortblåst.

När Elvin var två månader tyckte jag att jag var utvilad och pigg, trots att jag vaknade på nätterna. Ett halvår senare är jag varken utvilad eller pigg. Och vissa dagar är tålamodet och humöret på botten av det djupaste hav. Idag var en sån dag. Och givetvis var Mini Lätt extra gnällig och ännu värre, extremt högljudd. Alltså ni skulle höra hans höga skrik när han är missnöjd. Det går verkligen inte att beskriva med ord hur mycket det skär i öronen. När klockan slog 17:45 pluggade jag till och med in öronpropparna. På riktigt. Jag har haft tinnitus i sju-åtta år och är ganska rädd om min hörsel så där, 17:45, fick jag nog.

Nu kan jag ju skratta lite åt det. Speciellt när jag tittar på den här sjukt söta bilden, som måste vara från hans enda tysta ögonblick under dagen. Sekunden senare slog han huvudet i golvet. För han är ju inte så stadig än. Och samvetet som redan var ordentligt plågat höll på att ta knäcken på mig. Såna dagar gör jag inget annat än väntar hem pappa T. Och han är hemma ca 18:15 så den där sista halvtimmen idag var en av de längsta jag upplevt...

Men. Jag fick mig en timmes egenlyx på Lindex tjejkväll å så räddades den dagen upp. Och inte nog med det så blev jag på ett märkligt vis bjuden på en god muffin strax innan nio. Som bomull i magen. Men den var visst ganska nyttig.

Jag bestämde tidigare idag att jag skulle sova senast nio. Pga av sömnbrist. Ibland får man skylla sig själv ser jag på klockan...

God natt!