Rutinernas tid är här.

Rutiner hit och rutiner dit. Jag är fast. Men vad skönt det är. Jag har äntligen fått lite kläm på Elvins rutiner. Man blir ju helt klart  mer låst och tittar på klockan lite oftare när något ska planeras men det gör inget. Den planslösa vardagen som vi först upplevde då vi inte visste när eller om Elvin skulle sova, om han var hungrig eller hade ont, eller om något annat var fel är nästan förbi. Inte riktigt. Fast vi vet varför och det är den där skruttmagen han har som spökar fortfarande. Inte alls på samma sätt som tur är.

Och den viktigaste av dom alla, kvällsrutinen, har faktiskt gått bättre än väntat. Eller nja, det tog ju sin tid men det visste jag. Det tog dock inte lika lång tid som jag trodde. Han somnar inte alltid när vi vill, men det gör inget. Kvällarna börjar inte vid tio-halv elva längre utan ibland lyxar jag med att få göra vad jag vill från klockan sju. Han somnar oftast själv också, om nu inte magen ställer till det. Om han mot förmodan inte vill somna har jag satt på den där spellistan jag nämnde för ett tag sen och det har funkat.

Jag tror givetvis inte att det ska fortsätta så här bra för alltid nu, för så är det visst aldrig när man har barn har jag hört. Saker ändrar sig hela tiden. Men det är som en liten vinst för mig att lyckas med något som jag kämpat för. Eller både T och jag såklart. Jag var väldigt bestämd med att jag ville att Elvin skulle somna själv, sova i sin egen säng och helst hela natten (innan han föddes alltså). Men insåg till min fasa att inget blev som jag tänkt.

Den första tiden sov han på min arm som ett plåster och jag trodde inte att jag nånsin skulle våga låta honom sova i egen säng. Det här gjorde att han vaknade när jag gick upp eller när jag rörde på mig. Första steget blev att han sov bredvid mig och så flyttade jag mig själv när han skulle äta. Men han vaknade samtidigt som mig ändå. Och jag sov väldigt illa med honom bredvid mig. Steg nr 3 blev att han somnade i sitt babynest i vår säng men sen flyttade vi över honom till sin säng. Efter första uppvaket sov han sen bredvid mig men några timmar var okej kände jag. Nu, äntligen, är vi där att jag endast tar upp honom till mig när han ska äta sen somnar han om i sin säng. Tyvärr har magen spökat den senaste veckan och då har han sovit mer bredvid mig. Men iaf.

Det är sjukt att man vänjer sig så snabbt vid något man först tror att man aldrig ska klara av. Tre månader tog det innan jag var redo att låta honom sova i sin säng hela natten. Nästa steg dröjer nog och det är ett eget rum. Han är nämligen en liten snackepelle och stör oss ofta när han vaknar till, jag vet att han somnar om men klockan tre på natten är det inte jättekul.

Med tanke på tryggheten man känner i sina rutiner förstår jag nu att det är jobbigt när de ruckas på. Men ändå så himla skönt att ha dom.