Saknaden är redan enorm.

Jag fick lämna in min älskade HTC på lagning idag. Jag har nämligen i nästan två veckors tid behövt sätta telefonen i laddaren för att kunna använda den. (Start-knappen har gått sönder.) Eller jag har även kunnat be en kompis ringa mig. Båda sätten är lika osmidiga. Man kan säga att jag varit utan en riktig telefon i två veckor. Jag har inte ens kunnat kolla vad klockan är när jag är ute och går. Extremt frustrerande.

Så idag var det dags. Den är nu skickad till verkstan för diagnos och den kommer hem tidigast om två veckor. Dom hade inte haft nåt liknande fel på någon HTC-telefon tidigare. Typiskt. Jag är nämligen en av de snällaste mobilanvändarna man kan tänka sig. Jag har haft max fyra telefoner tidigare och alla har dött en naturlig död. Förutom den sista som jag klämde i en föreläsningsstol.

Jag är då bortkopplad från allt vad sociala medier heter den närmsta tiden. Likaså Whatsapp för er som brukar nå mig där.

Och ja, den är den där rosa skönheten jag glider omkring med nu. Och det känns som ett stort skämt. Och det kändes ännu mer så förut när jag skrev ett meddelande och försökte flytta markören genom att peka på skärmen. Just det, det här var ju en knapptelefon.