Jag älskar att vara hemma. Får nästan alltid miniångest när jag ska iväg själv på nåt som innebär övernattning. Är T med är det inga problem. Och det handlar inte om att jag inte kan vara ifrån honom. Det beror nog på att han är en del av just "hemma". Eller om det är med min andra familj, vännerna. Dom är också hemma för mig. De för med sig nån sorts trygghet som jag saknar när jag är själv.
Jag tror att det handlar mycket om skolan. Jag tycker inte om att pendla, men det funkar. Inte mer än så. Jag åker till Linköping nästan varje dag. Skolan är ett måste. Ett måste som tar mig hemifrån. Jag har blivit så otroligt hemmakär sen jag började plugga. Vill egentligen inte vara nån annanstans. Hemma kan även vara Kisa. Men helst i lägenheten, mitt hem.
Det är tur att jag vet att ångesten släpper snabbt. Jag har aldrig haft några problem med att "sova över" hos nån. Det är liksom inte problemet. Det är bara grejen med att lämna mitt hem. Hemma är jag gärna ensam, även om det är trevligare att vara två. Om jag är själv infinner sig ett lugn. Jag pysslar och donar och hinner förhoppningsvis slappa i soffan.
Jag kommer lämna hemmet alltså. Så illa är det inte. Men jag har aldrig upplevt den här känslan så starkt innan. Det är konstigt.
Men, Göteborg here I come! Det ska bli skitkul, tro inget annat. Men jag kommer att må bra när jag på söndag kliver in i mitt hem igen. Förhoppningsvis några inredningsprylar och ett klädesplagg eller två rikare.
1 kommentar:
Vetu, tro det eller ej, så förstår jag precis din känsla. Även om jag inte har den känslan i kroppen just nu. Men det är nog som du säger, en känsla av bland annat trygghet som spelar in när de den ångesten kryper på. Jag kände så förr. Alltid.
Men du ska se att det kommer att bli skitkul och tiden kommer springa fram, som vanligt!
Ha så skoj så ses vi och bränner av träningspass om mornarna i veckan som kommer :)
Puss och kram
Skicka en kommentar